Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Idag fyller jag trettio och kom på att tänka på de åldersnojor jag hade på min tjugonioårsdag. För ett år sedan befann mig i ekonomiskt kaos, förlorade allt jag ägde och hade också för första gången börjat bryta mig ifrån min familj. Jag hade också precis förstått att jag är medial vilket för en teoretiker och skeptiker som mig var en otrolig konflikt känslomässigt. Plus allt detta hade jag inte mer än hunnit skriva på skilsmässopapperna innan hon dånade in i mitt liv som en stormvind och vände upp och ner på hela mig.

Så, när jag fyllde 29 var jag förståligt nog inte i mitt esse. Man kan nog enkelt beskriva det som att jag befann mig i en stormvind eller i en tromb och inte hade någon aning om när det skulle ljusna och om det någonsin skulle göra det. Att jag för ett år sedan kände mig vilsen med stor trettioårsnoja var nog inte så konstigt, snarare förväntat.

Nu då? Ja, jag vet att för en del så är mitt nya jag provocerande men jag har ingen åldernoja alls. Idag när jag fyller trettio år kan jag ärligt talat för första gången säga att jag är fullt lycklig. Jag värdesätter saker mer, tänker annorlunda och är idag den bästa versionen av mig själv även om jag självklart alltid kommer vara under utveckling. Men idag är jag tryggare, gladare, mer närvarande och harmonisk. Jag är helt enkelt lyckligare! Den själsdykningen jag har gjort skakade om hela mig och har varit lika smärtsam som lärorik men i slutänden värd allt för jag har äntligen hittat mig själv.

Att hitta mig själv har absolut inte med min sexualitet att göra, det vill jag verkligen poängtera. Jag är bisexuell, har alltid varit det. Men det hon pushade mig till, i samband med alla andra omständigheter som skedde (på gott och ont), tvingade mig att plocka fram en styrka jag inte visste att jag hade. För första gången känner jag mig trygg i mig själv för jag vet att det inte finns någonting jag inte klarar av.

För ett år sedan oroade jag mig mest för att jag skulle känna att jag inte gjort tillräckligt. Att inte tillräckligt många av mina mål och drömmar slagits in. Men så tänkte jag ju bara för att jag hela tiden levde i framtiden och inte i nuet och för att jag hade otroliga prestationskrav. Herregud, vad mycket jag har missat för att jag inte stannat upp och bara njutit av resan eller bekräftat mig när jag faktiskt nådde målet eller drömmen! Nej, det var ett ständigt jagande och vidare till andra mål och drömmar, ingen lugn stund.

Och att jag haft ångest över att jag inte gjort tillräckligt är ju egentligen skrattretande. Jag har nog hunnit med mer än många andra trettioåringar. Som sökare har jag gjort, sett och upplevt det mesta inom allt ifrån relationer till yrkesområden. Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting och skulle inte heller önska att något var annorlunda. Allting har hjälpt mig, stärkt mig och väglett mig till mitt sökandets slut där mitt sanna jag är. Jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen trots smärtan många gånger. Så jag kan ärligt talat säga att jag inte har någon åldernoja alls idag. Snarare fattar jag inte hur jag hunnit med så mycket och fortfarande bara är trettio! :-)

Highly Sensitive Person (HSP) kallas också för högkänslig, särskild sensitiv och särskilt känslig. HSP är ett personlighetsdrag som innebär att man är extra känslig för intryck. Det handlar om hur yttre och inre stimuli processas i hjärnan. Personer med särskilt sensitivitet saknar det naturliga filtret vilket gör att all stimuli (intryck) går rakt in och processas på djupet. Därför blir högkänsliga lätt överstimulerade. Man räknar med att ungefär var femte individ av befolkningen har detta karaktärsdrag och det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Det man ska komma ihåg är att det är känsligheten för stimuli, hur hjärnan tar emot och processar stimuli, hur extra känsligt nervsystemet är, som definierar HSP. Nästan alla människor känner sig ibland känslosamma men måste inte vara högkänsliga för det. Högkänsliga har inte utrustats med bättre näsor, skarpare syn eller bättre hörsel. Däremot har de en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och deras hjärnor bearbetar informationen på ett djupare sätt. Man tror att många konstnärer, författare och musiker är särskilt sensitiva eftersom personlighetsdraget gynnar kreativitet och nytänkande. Det är som att ha en tunn skiljevägg mellan omedvetet och medvetet.

Psykologen och forskaren Elaine Aron, brukar likna högkänsligheten vid de sorteringsmaskiner som används för att dela in nyskördade apelsiner efter storlek och vikt. Hon säger:

"Om de flesta människor delar in apelsinerna i fem olika fack, använder en högkänslig person kanske 25 fack. Att sortera all information så noggrant tar mycket psykisk kraft och får den högkänslige inte tillräckligt mycket tid för återhämtning är risken för ohälsa stor. Men det kan också vara fantastiskt att uppleva till­varon så nyansrik. Många har till exempel starka natur- och konstupplevelser."

* Kan både vara utåtriktade eller tillbakadragna.

* Har svårt för att befinna sig i stora sammanhang under en längre tid åt gången.

* Har livlig fantasi och en god inlevelseförmåga. Ofta mycket kreativa.

* Har ofta originella, nyskapande tankar, föreställningar och idéer. 

* Lägger ofta märke till smådetaljer som andra missar.

* Ett rikt inre liv då få intryck krävs för att man ska bli stimulerad.

* Ofta god intuition dvs. magkänsla för vad som känns rätt och fel.

* Bra på att pejla av andras mående och se andras behov.

* Ofta drivande, passionerade och med gott självföretroende.

* Kan dock ha låg självkänsla. Depression och utbrändhet är vanliga sjukorsaker.

* Behöver regelbunden återhämtning. Mycket egentid kan också vara viktigt.

Fotot är hämtat från The Secrets hemsida

Jag tror på tankens kraft och att sikta fokuset åt rätt håll. Det är ungefär så attraktionslagen fungerar. Attraktionslagen är en kosmisk lag som handlar om att det vi sänder ut får vi också tillbaka. Vi skapar vår egen verklighet och vi attraherar de saker i våra liv som vi fokuserar tankarna (vår energi) på. På så sätt är vi själva ansvariga för vår hälsa och välmående och väljer om vi vill leva i ljus och lycka eller i rädsla och mörker.

Attraktionslagen är inget humflum, enligt mig. Det är logiskt. Alla tankar tar eller ger oss krafter/energier. Att tänka positivt ger mig styrka och att tänka negativt sänker mig. En tanke ger mig en känsla, denna känsla ligger sedan till grund för den inställning jag har och de handlingar jag utför. Det i sin tur skapar små processer som gör att jag drar till mig positiva eller negativa krafter/energier. Dessa krafter är jag ansvarig för eftersom det är jag som väljer de tankar jag tänker.

Om jag väljer att noja mig, oroa mig och vara rädd så skapas ett beteendemönster vilket gör att jag drar till mig just det jag oroar mig för. Om jag väljer att tänka negativa tankar så drar jag till mig sådant som bekräftar de negativa tankarna. Lagen om attraktion manifesterar det jag tänker på och tar inte ställning till vad jag vill eller inte. Den gör det jag tänker till verklighet oavsett vad det råka vara. Så, väljer jag istället att tänka positiva tankar drar jag till mig sådant som bekräftar dem. Allting är energi. Jag är en energimagnet och allting börjar och utgår ifrån kraften i mina tankar.

Men det handlar inte bara om att sända ut det jag vill ha utan jag måste ju också ha en grund att jobba mig utifrån. Jag måste själv vara delaktig och se till att jag hamnar i rätt energi och flöde. För attraktionslagen fungerar som så att jag kan bara attrahera och dra till mig det som finns på samma energinivå som jag befinner mig på. Jag drar till mig de människor och händelser som befinner sig på samma frekvens som jag (de jag riktar fokuset/energin till). Det räcker inte att sitta inne och önska, jag måste bege mig ut i energin och vara på samma våglängd som det jag vill ha. Vill jag ha drömjobbet måsta jag göra förändringar i mitt liv som välkomnar och ger plats åt det som att kanske att vidareutbilda mig, flytta och aktivt visa intresse för jobbet.

Det finns mycket att säga om Attraktionslagen och är du intresserad av att veta mer så rekommenderar jag The Secrets hemsida. Du kan också se den mycket populära filmen The Secret som ger en bra sammfattning om hur lagen funkar, finns att se gratis på dreamfilm.se. The Secret har också en Iphone/androidapp och Facebookgrupp med dagliga uppdateringar. Jag personligen började med Rhonda Byrnes böcker för de förklarar mycket tydligt, enkelt och utförligt precis hur Attraktionslagen fungerar. Finns att köpa hos Adlibris:

.

* The Secret (Hemligheten)

* The Power (Kraften)

* The Magic (Magin)

Det bästa med attraktionslagen tycker jag är att den är rena guldgruvan för oss särskilt sensitiva! Är det något vi är bra på så är det ju att känna och tänka starkt, eller hur? När jag började ändra mina kraftfulla tankar som tog så mycket energi och fokusera dem år rätt håll så började häftiga saker hända i mitt liv! Jag laddades med energi istället för att bli av med den hela tiden. En stark tanke är lika med en stark känslostämning vilket är lika med en stark dragningskraft efter det jag vill ha. Så jag kan ärligt säga att mitt liv förändrades både till det inre och yttre sedan jag började tillämpa Attraktionslagen!

Jag har varit med om mycket i mitt liv, på gott och ont. Länge levde jag med inställningen att aldrig ta ut något i förskott för då blev besvikelsen så mycket större när det inte slog in. En annan sak jag varit bra på var att förbereda mig för problem som kunde uppstå. Man kan kalla det katastroftänk. Men att hela tiden ha huvudet i det förflutna eller i framtiden gjorde mig låst, orolig, ångestfylld och väldigt frånvarande. Jag mådde inte bra av det. Jag fick litet tålamod och kände mig mycket stressad.

Det var först när jag började leva mer i nuet som jag kände att mitt liv blev lättare och bättre. Att bara släppa det förflutna och framtiden var otroligt skrämmande och jobbigt för mig i början. Att planera mitt liv in i minsta detalj med allt från vardagssysslor till relationer har gett mig en känsla av trygghet. När jag var tvungen att sluta göra upp planer eller inte ta hänsyn till saker som varit, kändes det om jag tappade kontrollen.

Men framtiden är ingenting som vi har kontroll över eller kan ta för given. Framtiden är illusioner och konstruktioner, de finns bara i tanken. Det går inte att förutse vad som ska hända eller hur saker och ting ska bli. Men det i sin tur betyder inte att jag sitter hemma och väntar på att något ska hända. Det kanske ser ut som om jag stundtals är passiv men inåt är jag mycket aktiv. Jag får kämpa mig till mina mål och drömmar som alla andra men jag kan inte stressa fram det utan måste ta en dag i taget. Processen är lika viktig som målet. Det jag behöver göra är att älska processen jag befinner mig i nu. Fokusera och koncentrera mig på den för då lever jag i nuet samtidigt som jag bereder väg för framtiden.

När det gäller saker som varit så ser jag ett syfte med allting. Det finns inga meningslösa erfarenheter, bara mindre bra. Det är väldigt svårt att se ibland men inget ont som inte har något gott med sig. Allt som hänt mig ser jag som lärdomar eller läxor. Ibland motsvarar livet ens förväntningar och ibland gör det inte det. Så länge vi lever kommer vi att vinna något och förlora något. Men personer och händelser kan aldrig hindra mig från att vara lycklig, de/det gör det bara svårare. Jag är tacksam för allt jag varit med om tills nu för det har hjälpt mig att bli den jag är. Det har format och utvecklat mig, gjort mig starkare och klokare.

Det tog lång tid för mig att förstå att jag bara känner mig riktigt lycklig när jag lever i ögonblicket. När jag fokuserar på det jag gör för tillfället så finns det inga problem. Det är när jag glömmer bort nuet som jag börjar må dåligt. När jag börjar jämföra nuet med det förflutna eller känner ett tvång att agera i nuet för få en bättre framtid. Då fokuserar jag fel och jag tappar energi. I nuet är jag beskyddad för då litar jag på mig själv, min inre vägledning och följer min inre röst.

När jag lever i nuet så släpps mina rädslor. Framtiden är inget jag oroar mig över och det förflutna är passerat. När jag har inställningen att "allt löser sig" och "det som händer, det händer" och "det finns en mening med det som sker" så blir jag lugn. Oro, ängslan och ångest förblindar mig. De gör att jag inte ser eller tänker klart och då missar jag allt fantastiskt som händer just nu, i ögonblicket. Jag känner mig mindre stressad när jag lever i nuet, jag blir mer kreativ och får en skarpare hjärna. Kvalitén på våra ögonblick bestämmer kvalitén på våra liv. Allt jag ser, hör, rör eller känner upplevs som mycket mer levande. Jag blir helt enkelt mer närvarande och harmonisk och därmed mer lycklig när jag lever i nuet!

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

 

Idag är jag tacksam för lögner. Det kanske låter konstigt men det är jag. Som jag har hatat lögner men idag är jag tacksam för att de finns. Jag är själv en väldigt öppen och ärlig person och jag förstår inte varför man ljuger när man kan säga sanningen. I hela mitt liv har jag tänkt att jag föredrar brutal ärlighet framför lögner. Jag trodde helt enkelt att om någon sa en sak så var det sant. Om jag frågade någon om ett ärligt svar så fick jag det. Naivt ja, men så tänkte jag eftersom jag själv fungerade så och jag hade svårt att se att folk var olika.

Jag och hon har haft många diskussioner om detta för hon är expert på att ljuga eller som hon själv uttrycker det - undanhålla sanningen. Hon är komplicerad, hon är bra på att förneka, förtränga och vinkla sanningen. Framförallt är hon rädd för att bli sårad eller verka sårbar. Det gör att hon inte vågar blotta sig och erkänna sina känslor, allra minst för sig själv. Att ha en relation med en sådan person blev därför problematiskt och det var här som min särskilda sensitivitet samt mina inre tillitsproblem krockade fullständigt.

Det var passionerat mellan mig och henne och jag kände hennes känslor lika tydligt som om de var mina egna. Jag har alltid kunnat känna in henne bra, sett rakt igenom hennes fasader. Men det tog tid för henne att hänga med i vad som hände mellan oss, det var för nytt. Så hon förnekade länge sina känslor och sa att hon inte hade samma känslor för mig som jag hade för henne. Det blev fullständigt kaos för mig då för jag kände ju att hon förmedlade något helt annat än det hon sa. Det är ju samma sak som att träffa en person som säger att denne älskar dig men som man känner i hela kroppen hatar en, det går inte att lita på orden då. På samma sätt kunde jag inte lita på Hennes ord.

Det gör väldigt mycket med ens självkänsla att utsättas för verbala smällar gång på gång av det slaget. Jag tvivlade på mig själv, på vad jag kände in och det i sin tur gjorde att jag fick brottas med min självkänsla och på om jag duger som jag är. Framförallt med tanke på att hon är en eftertraktad person och kan få och har fått precis vem hon vill. Hennes lögner fick mig att hela tiden tvivla och undra om hon har rätt. Varför skulle någon som hon falla för någon som mig? Hon som aldrig blir kär? Vad är det för speciellt med mig? Varför skulle jag utmärka mig från alla andra som fallit för henne där det faktiskt inte varit ömsesidigt?

Ah, det var den absolut hårdaste läxan hon utsatte mig för, utan tvekan! Det var som en kalldusch varje gång, jag fick en otrolig ångest och hon fick mig att känna mig helt galen. När hon sa något som inte stämde gick det bärsärkargång i huvudet på mig direkt och jag funderade på om jag kunde ha så fel. Men med tiden växte jag och blev tryggare i mig själv. Jag började lita på min intuition vilket gjorde att jag inte svalde allt hennes "svammel" (som hon kallar det :-) ). Jag sa att det var skitsnack när hon började slingra sig och tvingade henne till situationer som gjorde att hon oftast inte fick något annat val än att säga sanningen. När jag började stå på mig själv kom förändringen in och jag fick äntligen bekräftat efter lång tid det som jag redan visste men på grund utav dålig självkänsla inte vågat lita på.

Så varför är jag tacksam för lögner? Jo, för lögner får dig att vakna, reflektera och lyssna på din inre röst. Att tvivla på det man innerst inne vet är sant är att förolämpa och nedvärdera sig själv. Mitt issue har alltid varit att få bekräftat av andra att det jag känner in stämmer eftersom jag inte haft en inre tillit. Jag har inte vågat lita på mina känslor för jag har velat ha det mer konkret än så, antingen att man säger saker rätt ut eller skriver ner det eller visar det på ett tydligt sätt. Jag kan läsa undertexter, känna av folks sinnesstämningar och förstå små subtila signaler andra har svårt att uppfatta. En stark intuition är en gåva som vi särskilt sensitiva har fått och den förtjänar respekt och tillit. Jag är därför mycket tacksam idag för hennes "undanhållande av sanning" om sina känslor eftersom det tvingade mig att börja lita på mig själv. Hon gav mig inget annat val än att bygga upp en inre tillit och styrka vilket är den viktigaste erfarenheten någon nånsin pushat mig till. 

Och som hon sa;

"Jag förstår inte hur du av alla människor som har en så stark intuition, kan tvivla på vad du känner in."

Nej, jag förstår det inte heller idag faktiskt :-)

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

 

Empati och en brinnande längtan att vilja göra världen till en vackrare plats är nog vanligt hos särskilt sensitiva. Enligt Ilse Sand söker sig många HSP personer till omhändertagande yrken för att få utlopp för denna sida. Så var det för mig också. Jag har jobbat inom vården sedan jag var 17 och inom alla slags grenar som finns som äldreomsorg, dagcenterverksamhet, boendestöd etc.

Men att arbeta med ett emotionellt krävande yrke kan vara påfrestande. Om man är en HSP person är kanske risken ännu större för psykisk ohälsa. Enligt Ilse Sand är utbrändhet och depression vanligt. Jag har själv varit sjukskriven av den anledningen. Ett tag fick jag sluta helt med att arbeta inom vården för jag "tog alltid med mig jobbet hem". Som jag har avundats arbetskamrater som kunnat hålla en distans och fortfarande varit bra på det de gör!

Hur gör man då för att hitta balansen så att man klarar av ett vårdyrke? För mig löste sig alla problem när jag fick ett nattjobb som personlig assistent vilket jag jobbar med fortfarande. Jag har alltid haft sömnproblem och sover väldigt oroligt och lätt i perioder. Hunger, kyla och förlorad sömn påverkar mig som HSP person mycket starkt och även om jag ogillar ordet överkänslig så finns det nog inget annat ord som bättre beskriver hur jag blir då. Jag är även nattmänniska och har svårt för dagjobb (som ju överlag också är mer psykiskt och fysiskt ansträngande).

Mitt nuvarande jobb passar bra om man är särskilt sensitiv eftersom det är otroligt lugnt. I princip sitter jag vak om något skulle hända för då blir det allvar fort men överlag är det få sysslor. På ett tiotimmarspass jobbar jag vanligtvis aktivt 2h med lätta uppgifter eftersom min brukare sover hela natten. Det betyder alltså att det finns gott om tid att få ladda batterierna igen. Egentiden är jätteviktig eftersom jag får möjlighet att sålla alla intryck med att reflektera och filosofera igenom dagens händelser och planera kommande.

Det bästa är att jag inte har någon press på mig alls. Om jag är överstimulerad och trött så blir det en film eller en TV-serie jag redan sett för att "vila" huvudet. Är jag istället inspirerad och energisk lever jag ut min kreativitet med vad jag känner just för stunden. Då brukar jag meditera, visualisera, läsa, plugga, jobba med olika projekt jag har, skriva, rita, redigera bilder eller något annat. Att styra inspirationslusten efter hur jag mår för stunden passar mig som HSP-person väldigt bra.

Arbetsmiljön är väldigt rogivande, det är mörkt, svalt och knäpptyst. Jag jobbar också helt själv utan arbetskamrater så jag har inga krav på mig att vara social och kallprata. Sedan brukar jag planera in så att tråkiga privata saker görs på jobbet som att betala räkningar, gå igenom deklarationen, fixa hål i en tröja och sådär. Ingen stress när man kommer hem när man inte orkar ge sig på sådana saker vilket gör att man sover som ett litet barn när man går av på morgonen!

Så, mitt jobb passar mig perfekt och jag är otroligt tacksam för att jag har den möjligheten! :-)

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Min särskilda sensitivitet innebär bland annat att jag kan känna av och in min omgivnings känslor. Det tog lång tid innan jag förstod att jag hade den gåvan vilket gjorde att jag tolkade andras sinnestämning som min egen. Det var otroligt påfrestande att förnimma det som aldrig sades och att svänga kraftigt i humöret från glad till ledsen, från arg till glad osv. Min ständiga öppenhet och förmåga att plocka upp andras sinnestämningar gjorde att jag läckte alldels för mycket energi och var en stor anledning till att jag ofta mådde dåligt. Alla intryck gick rakt in i mitt innersta, andras känslostämningar, humörsvängningarna, tankegångarna fram och tillbaka, upp och ner, fram och tillbaka, och detta gjorde mig mycket förvirrad, frustrerad och vilsen.

Som många andra med HSP fick jag liten förståelse av min omgivning vilket i tidig ålder knäckte självkänslan. Jag kände mig ofta utanför och väldigt missförstådd. I min utåtriktade familj fanns det ingen plats för någon som mig. Eller rättare sagt, det var något konstigt med mig för att jag inte var intresserad av att ta plats. Jag trivdes med att vara själv och verka i bakgrunden. Det var inte ok. Att vara försiktig var att vara osocial. Att vara observant var att överanalysera. Att vara eftertänksam var att vara för känslig. Och det var inga eftertraktade egenskaper där jag växte upp. Allt sådant sågs som svaghet helt enkelt.

I yngre år brottades jag med många depressioner och jag åt antidepressivt i perioder. Skillnaden när jag åt Zoloft och när jag inte åt den var mycket stor, som natt och dag. Jag blev helt enkelt inte lika "känslig", saker och ting påverkade mig inte lika djupt. Det var en otrolig lättnad för plötsligt hade jag ett skyddande skal runt om mig. Det var äntligen tyst i huvudet, ångesten var borta och känslorna var under kontroll. Intrycken försökte komma igenom men det mesta studsades bort och det var en mycket härlig känsla. Jag blev helt enkelt hårdare och kallare och kände jag mig självsäker och därmed mer trygg.

Framförallt kände jag stor lättnad i att äntligen vara normal. För det var jag väl nu? Nu kände jag väl det som alla andra kände? Att inte få plötsliga subtila meddelanden som textremsor? Att inte känna varsel, drömma sanndrömmar eller se saker i ögonvrån som andra sa inte fanns? Att tårarna inte rann varje gång en bra låt spelades på radion eller en berörande film gick på TV? Att kunna ha en parfym utan att bli illamående och få yrsel? Att kunna ta kritik utan att en knipskarp smärta samtidigt slog till i bröstet? Att inte få en galen inspirationslust och vilja sjunga, skriva, rita och måla, allt på en gång bara för att jag såg ett vackert träd på morgonpromenaden?

Visst, det var en befrielse, jag ljuger om jag säger något annat. Men samtidigt kändes det konstigt att inte känna så mycket över huvudtaget. Jag blev glad men inte mer. Ledsen men kunde inte gråta. Kär men inte passionerat. Sex var inte himlastormande för det fanns ingen sexlust. Jag som alltid varit otroligt kreativ hade plötsligt svårt att få inspiration. Det kändes som om en sann del inom mig slumrade och jag upplevde ofta en påträngande tomhetskänsla. Det finns något som är värre än att känna mycket och det är att inte känna något alls. Eller för lite som det var i mitt fall.

Men det är flera år sedan detta var och jag mår bättre än någonsin nu. Jag äter inte antidepressivt och har inte gjort det på länge. Alla dagens intryck hanteras genom healing och meditation men även genom omprioriteringar i mitt liv och ett helt annat livstänk. Jag lär mig att hantera och utveckla min särskilda sensitivitet hos en psykolog och en andlig vägledare vilket har gjort att jag öppnat upp ännu mer. På ett sätt har jag aldrig varit känsligare eller tagit in fler intryck på ett djupare sätt än nu. Men samtidigt kan jag kontrollera det så mycket bättre eftersom jag har verktyg som hjälper mig att förstå vad som är vad i det jag känner in. Jag är även bättre på att stänga på och av (öppna och stänga kanalerna kan man säga) vilket en del HSP forskare säger inte är möjligt för personer med särskild sensitivitet men det funkar på mig i alla fall. :-)

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

 

Jag har alltid haft en stark intuition och sett, hört och känt saker inte andra förnimmer. Men som barn lärde jag mig tidigt att om inte andra upplevde samma sak som jag så var det inte verkligt. På så sätt lärde jag mig att mina känslor är opålitliga och vikten av att använda intellektet istället. Min trygghet har varit mitt huvud och jag brukar säga att min hjärna vilar sällan eller aldrig (vilket den verkligen skulle behöva göra ofta).

Jag har uppmuntrats till att tänka logiskt, förnuftigt och vetenskapligt så min "känsliga" sida trycktes ner och ignorerades. Den sidan försvann aldrig men den slumrade kan man säga vilket gjort att jag ofta känt mig utanför och annorlunda. Men att inte få leva ut den jag verkligen är har lett till en djup inre konflikt som jag har brottats med under hela mitt liv. Det var inte förrän 2012 när jag av olika anledningar tvingades till att ta tag i min särskilda sensitivitet som jag började förstå att känslor också kan vara konkreta och logiska.

Men trots detta så finner skeptikern i mig ändå stor tröst i att det finns vetenskapliga belägg för HSP. Det är till och med ganska vanligt. Forskare tror att 15-20% av befolkningen räknas som särskilt sensitiv, alltså nästan var femte. Författaren Ilse Sand säger att vi inte bara hittar HSP hos människor. Högre stående djurarter visar också på två typer av karaktärsdrag där den ena gruppen är mer snabb, impulsiv, modig och äventyrslysten medan den andra är mer vaksam, försiktig och observant en längre tid innan de skrider till handling. Den andra gruppen är särskilt sensitiv.

Forskare tror att dessa två olika typer av individer finns till för att komplettera varandra för att tillsammans tjäna artens överlevnad. Ibland kan de mer försiktiga hinna varna resten av flocken så att alla överlever, andra gånger överlever endast de snabbaste. Men på det här sättet finns det alltid några som kan föra arten vidare. Det finns till och med särskilt sensitiva fiskar, det är de som inte simmar in i nätet, de har redan anat faran långt innan.

När jag tvivlar på mig själv, får höra att jag är överkänslig och överanalyserar, så finner jag en stor lättnad i att veta att det jag känner in är verkligt. Att det finns forskning som visar att jag inte är ensam om att känna som jag gör och att jag inte är "galen". Jag tar bara in fler intryck och på ett djupare sätt än andra människor gör och det är inget konstigt med det.