Det viktigaste jag har lärt mig är vikten av att vara i nuet. För mig innebär det att släppa taget  och inte oroa mig dvs. ha tillit. Men det blir ändå en konflikt ibland i min mediala utveckling eftersom mitt gamla jag (tänkaren) krockar med det nya jaget (kännaren). Egentligen kan man väl säga att det är mina två hjärnhalvor som bråkar. Jag ser det som att min vänstra hjärnhalva är mitt gamla jag som förlitar sig på det som känns konkret, vetenskapligt och logiskt. Men min högra hjärnhalva står för mitt nya jag där jag förlitar mig på vad jag känner in (intuitionen) och där jag också utvecklar min konstnärlighet och kreativitet. Jag tror att man mår som bäst om man försöker ha en balans mellan båda hjärnhalvorna och i mitt fall måste min högra hjärnhalva få mycket mer utrymme för att jag ska må bra. Där har jag lärt mig att meditation är som livsviktig medicin för mig. Det hjälper mig att se klart och vara närvarande i nuet. Men varför mår man så bra av meditation? Ramlade över en sida som beskriver det hela så bra:

"Det som sker i hjärnan när du slappnar av är att den kritiska vänstra hjärnhalvan bromsas upp och tonar ner sin dominans och fram kommer istället den högra mer okritiska hjärnhalvan och detta öppnar för en större mottaglighet för påverkan. Förenklat kan man säga att i ett avslappnat tillstånd är vi mer öppna för förändringar och nya tankar eftersom den vänstra kritiska delen av vår hjärna har trätt tillbaka till förmån för ett mer öppet sinne. Du hamnar då i ett tillstånd som bara är här och nu utan intryck från något utanför det du just då engagerar dig i."

http://www.tankecoaching.se/9310/Hem

Att först se hur huvudpersonen brottas med sin genomskärande rädsla (som är fullt berättigad med tanke på filmens hemska handling) för att därefter finna en slags inre styrka, tro och tillit med att helt överlåta sitt öde till något högre "Det som händer, det händer och det som händer är meningen att det händer" till att slutligen övervinna rädslan helt med "Jag är inte rädd, jag är närvarande nu, jag är här nu" var en otroligt stark upplevelse.

Filmens handling visar också tydligt hur rädsla får oss att tappa fokus. Det finns många scener men jag gillar framförallt jakten i skogen i slutet av filmen där huvudpersonen försöker fly undan sina fiender. När han oroar sig för sina kära, för hur han ska lösa det hela så tappar han fokus och blir skadad. Det är för att rädslan styr över honom då. Men när han koncentrerar sig på ögonblicket, finner tillit och styrka är han oövervinnerlig och allt flyter på. Så fungerar attraktionslagen. Den energi du sänder ut återkommer till dig. Allt handlar helt enkelt om att släppa rädslan och leva i nuet.

Enligt mig är meningen med livet att utvecklas, lära oss och bli fullt lyckliga. Att bli fullt lycklig innebär att du älskar dig själv villkorslöst och lever i ögonblicket. För att göra detta måste du ha en inre tillit och för att få den måste du övervinna dina rädslor då de begränsar dig så du inte kan utvecklas. Jag säger inte att det är lätt. Vi har alla våra rädslor. Jag med. När jag övervinner mina gamla rädslor så kommer nya för det är så det funkar eftersom livet funkar så. Men rädsla är något vi lär oss och vi behöver inte vara rädda bara för att vi har rätt att vara det. Vi väljer själva om vi vill släppa våra rädslor.

Hur gör man då? Tillit, skulle jag säga. Tillit där du känner att allt löser sig på det sättet det är meningen att det ska göra, oavsett hur svårt det känns. Så, släpp rädslan, gör det du tycker är jobbigt och får ångest av oavsett hur svårt det känns och lita på att det kommer något gott ur det hela sedan.

“Expose yourself to your deepest fear; after that, fear has no power. You are free.” 

― Jim Morrison

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Idag fyller jag trettio och kom på att tänka på de åldersnojor jag hade på min tjugonioårsdag. För ett år sedan befann mig i ekonomiskt kaos, förlorade allt jag ägde och hade också för första gången börjat bryta mig ifrån min familj. Jag hade också precis förstått att jag är medial vilket för en teoretiker och skeptiker som mig var en otrolig konflikt känslomässigt. Plus allt detta hade jag inte mer än hunnit skriva på skilsmässopapperna innan hon dånade in i mitt liv som en stormvind och vände upp och ner på hela mig.

Så, när jag fyllde 29 var jag förståligt nog inte i mitt esse. Man kan nog enkelt beskriva det som att jag befann mig i en stormvind eller i en tromb och inte hade någon aning om när det skulle ljusna och om det någonsin skulle göra det. Att jag för ett år sedan kände mig vilsen med stor trettioårsnoja var nog inte så konstigt, snarare förväntat.

Nu då? Ja, jag vet att för en del så är mitt nya jag provocerande men jag har ingen åldernoja alls. Idag när jag fyller trettio år kan jag ärligt talat för första gången säga att jag är fullt lycklig. Jag värdesätter saker mer, tänker annorlunda och är idag den bästa versionen av mig själv även om jag självklart alltid kommer vara under utveckling. Men idag är jag tryggare, gladare, mer närvarande och harmonisk. Jag är helt enkelt lyckligare! Den själsdykningen jag har gjort skakade om hela mig och har varit lika smärtsam som lärorik men i slutänden värd allt för jag har äntligen hittat mig själv.

Att hitta mig själv har absolut inte med min sexualitet att göra, det vill jag verkligen poängtera. Jag är bisexuell, har alltid varit det. Men det hon pushade mig till, i samband med alla andra omständigheter som skedde (på gott och ont), tvingade mig att plocka fram en styrka jag inte visste att jag hade. För första gången känner jag mig trygg i mig själv för jag vet att det inte finns någonting jag inte klarar av.

För ett år sedan oroade jag mig mest för att jag skulle känna att jag inte gjort tillräckligt. Att inte tillräckligt många av mina mål och drömmar slagits in. Men så tänkte jag ju bara för att jag hela tiden levde i framtiden och inte i nuet och för att jag hade otroliga prestationskrav. Herregud, vad mycket jag har missat för att jag inte stannat upp och bara njutit av resan eller bekräftat mig när jag faktiskt nådde målet eller drömmen! Nej, det var ett ständigt jagande och vidare till andra mål och drömmar, ingen lugn stund.

Och att jag haft ångest över att jag inte gjort tillräckligt är ju egentligen skrattretande. Jag har nog hunnit med mer än många andra trettioåringar. Som sökare har jag gjort, sett och upplevt det mesta inom allt ifrån relationer till yrkesområden. Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting och skulle inte heller önska att något var annorlunda. Allting har hjälpt mig, stärkt mig och väglett mig till mitt sökandets slut där mitt sanna jag är. Jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen trots smärtan många gånger. Så jag kan ärligt talat säga att jag inte har någon åldernoja alls idag. Snarare fattar jag inte hur jag hunnit med så mycket och fortfarande bara är trettio! :-)