Allt vi varit med om sitter kvar inom oss. Vi bär alltid detta med oss oavsett om vi vill det eller inte. Det är som ett bildspår i vårt medvetande där allting finns registrerat. Vi har alla haft en taskig barndom. Vi bär alla på smärtsamma sår även om vissa kanske har fler smärtsamma minnen på minnesbanken än andra. Men ett smärtsamt minne kan skapa minst lika stort lidande som flera smärtsamma minnen. Allt handlar om din medvetenhet och hur du lär dig att handskas med dem. I dina sår hittar du nyckeln till dina rädslor och dessa hindrar dig från att leva fullt i nuet.

Samtalsterapeuten Ingalill Roos skriver om just detta och menar att det ligger i vår natur att vilja lösa ouppklarade konflikter. Din själ vill läka de smärtsamma minnena du varit med om så du blir fri. På samma sätt som kroppen börjar läka ett sår du har på handen så vill ditt undermedvetna läka dina känslomässiga sår. Därför söker vi oss till situationer och personer som påminner om smärtsamma händelser ur vårt förflutna. Det är hjärnans sätt att vilja lösa konflikten en gång för alla. Det känns också tryggt eftersom man har varit med om det förut.

Men en konflikt kan inte lösas på ett sådant sätt. Det innebär bara mer lidande som till slut blir ett destruktivt vanemönster. Du får till exempel en örfil som liten av någon du trodde du kunde lita på och sedan söker du kärlek i stormiga våldsrelationer för att lösa det såret. Men det leder ju troligtvis bara till fler besvikelser och mer sår som leder till fler besvikelser och ännu mer sår etc. Ingen kan lösa dina inre konflikter förutom du själv. Det är bara du som kan befria dig från ditt förflutna och dess rädslor.

För vissa funkar samtalsterapi. För andra en lång utlandsresa. För mig funkar Mindfulness där meditation är mitt kraftfullaste verktyg. Det tar tid men det funkar. Jag fick tipset en gång att visualisera att jag öppnar dörrar i meditationen för då öppnar jag dörrar in i mitt inre. Så det gör jag ofta, visualiserar hur jag går runt och öppnar dörrar med en nyckel. När jag går in i rummen är de tomma men jag öppnar dörrarna i alla fall och ställer dem på vid gavel. Väntar. Detta brukar resultera i en hel del Aha-upplevelser med tiden. Ofta flera veckor efteråt och när jag minst anar det. Aha-upplevelserna kommer ofta till mig när ett minne plötsligt kommer till ytan och som sedan sätts i direkt samband med nuet.

Jag kan fundera över mitt sätt i kärleksrelationer. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag tänker och känner som jag känner. Sedan som från ingenstans, så hoppar ett minne upp i huvudet. Något jag varit med om som liten som jag inte har tänkt på eller satt i samband med detta. Jag har aldrig förstått att där och då skapades en rädsla som påverkar mig än i dag i relationer. Men det var ju så länge sen ju, kan jag tänka. Kan det verkligen påverka mig och det som händer idag? Ja, det kan det oavsett hur länge sen det var eller hur liten jag var när det hände. Men nu när det minnet väl kommit till ytan så blir det lättare att se bildspåret som följde efteråt och alla händelser som format mig till där jag är idag. Då först förstår jag sambandet, ser alla delar och kan förlåta mig själv och släppa rädslan.

Det kan vara mycket omskakande att se sin egen psykologi så klart. Ibland blir jag arg på mig själv. Ibland blir jag ledsen. Ledsen för att andra gjorde som de gjorde mot mig men också ledsen för att jag pågrund utav det minnet har gett mig in i situationer eller relationer som inte varit bra för mig. Jag borde ha vetat bättre! Jag är ju äldre nu! Men efter den Aha-upplevelsen känner jag mig klarvaken och jag ser tydligt att jag tagit ett jättekliv framåt. Insikter är grunden för förståelse och jag måste ha förståelse för att kunna förlåta mig själv och för att släppa taget. En sådan här process kan vara lite påfrestande men är också mycket befriande. Det låter nog värre än vad det egentligen är. Oftast finner jag processen väldigt intressant bara! :-)

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Mindfulness är ett stort intresse för mig. Det handlar om att vara här och nu för då är man fullt närvarande i kropp och sinne. Då släpps alla rädslor och man känner sig fri. Motion är viktigt som vi alla vet. Vi behöver röra på oss. Egentligen gillar jag att träna så hårt att svetten riktigt flyter om mig för det känns som om man svettas ut slaggprodukter då. Man kan nästan svettas ur sig sina bekymmer. Men gym funkar tyvärr inte på mig som högsensitiv för jag upplevde det svårt att bevara lugnet när det är så mycket stressade människor runt omkring mig. Men jag ska försöka ta tag i att börja springa för det hade nog gjort gott.

Men för mig blir det i alla fall mest långpromenader då jag har hund. Det är mycket rogivande och jag ser fram emot att få frisk luft. Jag kan justera intensiteten på promenaden med att powerwalka eller lugnt strosa runt efter hur jag känner för dagen. Det känns tryggt då jag orkar mer eller mindre beroende på om jag är överstimulerad eller inte. När jag går så försöker jag utöva en gående meditation. Det gör jag genom att betrakta naturen, omgivningen och människorna jag möter. Jag lyssnar ofta på bra musik men ibland behöver öronen vila och då kan man också uppskatta omgivningens ljud mer. När jag går försöker jag att vara i ögonblicket, andas lugnt och djupt, känna hur fötterna går i marken, vara uppmärksam på min kropp. Jag kan också räkna träden, blommorna, människorna eller vad som helst. Huvudsaken är att jag sysselsätter mitt sinne så de befinner sig i nuet i promenaden.  Det gör mig lugn och i många fall riktigt tillfreds.

Jag älskar ju att fota och det är också ett bra sätt att vara närvarande i ögonblicket. Men det är lite bökigt att ta med sig kameran varje gång jag ska ut och gå så den senaste tiden har jag börjat fota i minnet kan man säga. Jag betraktar omgivningen på samma sätt som om jag hade med mig min kamera. Jag ser detaljerna runt min omgivning, koncentrerar mig på vad jag finner vackert och försöker hitta de vinklar som hade blivit bäst på kort. Mycket effektivt!

Det enda som kan vara frustrerande när man inte har med sig kameran på riktigt är ju att man faktiskt inte kan ta kort när man verkligen vill. Jag var ute och gick vid vattnet en dag när det var en fantastik solnedgång och jag kunde inte ens ta kort med mobilen för hade inte med den. Så det var lite tråkigt. Men samtidigt så visste jag ju det och uppskattade nog den solnedgången ännu mer just därför. Jag riktigt sög in alla detaljer och det blev ett fint minne. 

För mig handlar det först och främst om egentid. Jag kan inte få en ordentlig återhämtning om jag tvingas vara social samtidigt. Det är säkerligen helt individuellt men för mig funkar det bäst att vara själv. Återhämtning behöver jag när jag jobbat mycket, umgåtts i stökiga miljöer eller gjort något "nytt" dvs. något som inte tillhör vardagen som till exempel gått på fest, gått på kurs eller varit bortrest. Oavsett hur roligt något är, hur mycket jag än brinner för det så innebär mycket nya intryck en stor risk för överstimulering, och då måste jag vila för att komma i balans igen.

Om jag till exempel har varit på kurs en helg så försöker jag alltid planera in så att jag får en dag för mig själv innan jag börjar jobba igen. Huvudet och kroppen är ju fullproppad med information med allt som jag har sett, hört, känt, betraktat, analyserat etc. och detta behöver bearbetas innan jag kan ta in fler intryck. Det är ungefär samma sak som när man är proppmätt. Du behöver smälta maten först innan du kan äta mer.

Mina återhämtningsdagar kan nog upplevas som tråkiga för andra men det är som medicin för mig. Jag behöver ha det tyst och lugnt runt mig. Jag mediterar mycket och går långpromenader med hund, gärna i skogen. Jag lyssnar på musik och ser på gamla TV-serier eller filmer. Jag ser sällan på något nytt en återhämtningsdag för det blir ju nya intryck och då får hjärnan jobba igen vilket jag vill undvika. Ett Friends avsnitt jag sett hundra gånger förut passar därför perfekt för att komma ner i varv och bara få slappna av. Jag äter gott också, kryper ner i sängen och bara myser med min hund.

Jag tänker mycket också och går ofta igenom vad som hänt under exempelvis helgen. Det är ungefär som om du har sett en film som påverkade dig mycket. Negativt eller positivt. Då kanske du vill se om den så du "hänger" med i allt, för första gången du såg den var för överväldigande för dig. Så om jag t.ex. har varit på en stökig fest kvällen innan så går jag igenom festen i huvudet igen från början till slutet. Jag spolar framåt och bakåt, växlar mellan mina favoritscener och spolar förbi sådant som är tråkigt mellanspel och pausar om det är något jag vill "smälta" in och det är oftast det som var riktigt bra och får mig på gott humör att tänka på.

Jag undviker socialitet och kreativitet under återhämtning för meningen är att undvika stimuli så mycket som möjligt, även om det är roligt. Den enda kreativitet som kan ske under en återhämtningsdag är skrivandet. Då blir det mest i dagbokform eller som ett blogginlägg. Inga nya romaner alltså. Det är ifall jag känner att det är för mycket tankar som far runt och jag inte får någon ordning på dem. Att skriva en form av dagbok kan ge mig en bättre överblick av det hela. Så gör jag! :-)

Det viktigaste jag har lärt mig är vikten av att vara i nuet. För mig innebär det att släppa taget  och inte oroa mig dvs. ha tillit. Men det blir ändå en konflikt ibland i min mediala utveckling eftersom mitt gamla jag (tänkaren) krockar med det nya jaget (kännaren). Egentligen kan man väl säga att det är mina två hjärnhalvor som bråkar. Jag ser det som att min vänstra hjärnhalva är mitt gamla jag som förlitar sig på det som känns konkret, vetenskapligt och logiskt. Men min högra hjärnhalva står för mitt nya jag där jag förlitar mig på vad jag känner in (intuitionen) och där jag också utvecklar min konstnärlighet och kreativitet. Jag tror att man mår som bäst om man försöker ha en balans mellan båda hjärnhalvorna och i mitt fall måste min högra hjärnhalva få mycket mer utrymme för att jag ska må bra. Där har jag lärt mig att meditation är som livsviktig medicin för mig. Det hjälper mig att se klart och vara närvarande i nuet. Men varför mår man så bra av meditation? Ramlade över en sida som beskriver det hela så bra:

"Det som sker i hjärnan när du slappnar av är att den kritiska vänstra hjärnhalvan bromsas upp och tonar ner sin dominans och fram kommer istället den högra mer okritiska hjärnhalvan och detta öppnar för en större mottaglighet för påverkan. Förenklat kan man säga att i ett avslappnat tillstånd är vi mer öppna för förändringar och nya tankar eftersom den vänstra kritiska delen av vår hjärna har trätt tillbaka till förmån för ett mer öppet sinne. Du hamnar då i ett tillstånd som bara är här och nu utan intryck från något utanför det du just då engagerar dig i."

http://www.tankecoaching.se/9310/Hem

Att först se hur huvudpersonen brottas med sin genomskärande rädsla (som är fullt berättigad med tanke på filmens hemska handling) för att därefter finna en slags inre styrka, tro och tillit med att helt överlåta sitt öde till något högre "Det som händer, det händer och det som händer är meningen att det händer" till att slutligen övervinna rädslan helt med "Jag är inte rädd, jag är närvarande nu, jag är här nu" var en otroligt stark upplevelse.

Filmens handling visar också tydligt hur rädsla får oss att tappa fokus. Det finns många scener men jag gillar framförallt jakten i skogen i slutet av filmen där huvudpersonen försöker fly undan sina fiender. När han oroar sig för sina kära, för hur han ska lösa det hela så tappar han fokus och blir skadad. Det är för att rädslan styr över honom då. Men när han koncentrerar sig på ögonblicket, finner tillit och styrka är han oövervinnerlig och allt flyter på. Så fungerar attraktionslagen. Den energi du sänder ut återkommer till dig. Allt handlar helt enkelt om att släppa rädslan och leva i nuet.

Enligt mig är meningen med livet att utvecklas, lära oss och bli fullt lyckliga. Att bli fullt lycklig innebär att du älskar dig själv villkorslöst och lever i ögonblicket. För att göra detta måste du ha en inre tillit och för att få den måste du övervinna dina rädslor då de begränsar dig så du inte kan utvecklas. Jag säger inte att det är lätt. Vi har alla våra rädslor. Jag med. När jag övervinner mina gamla rädslor så kommer nya för det är så det funkar eftersom livet funkar så. Men rädsla är något vi lär oss och vi behöver inte vara rädda bara för att vi har rätt att vara det. Vi väljer själva om vi vill släppa våra rädslor.

Hur gör man då? Tillit, skulle jag säga. Tillit där du känner att allt löser sig på det sättet det är meningen att det ska göra, oavsett hur svårt det känns. Så, släpp rädslan, gör det du tycker är jobbigt och får ångest av oavsett hur svårt det känns och lita på att det kommer något gott ur det hela sedan.

“Expose yourself to your deepest fear; after that, fear has no power. You are free.” 

― Jim Morrison

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Idag fyller jag trettio och kom på att tänka på de åldersnojor jag hade på min tjugonioårsdag. För ett år sedan befann mig i ekonomiskt kaos, förlorade allt jag ägde och hade också för första gången börjat bryta mig ifrån min familj. Jag hade också precis förstått att jag är medial vilket för en teoretiker och skeptiker som mig var en otrolig konflikt känslomässigt. Plus allt detta hade jag inte mer än hunnit skriva på skilsmässopapperna innan hon dånade in i mitt liv som en stormvind och vände upp och ner på hela mig.

Så, när jag fyllde 29 var jag förståligt nog inte i mitt esse. Man kan nog enkelt beskriva det som att jag befann mig i en stormvind eller i en tromb och inte hade någon aning om när det skulle ljusna och om det någonsin skulle göra det. Att jag för ett år sedan kände mig vilsen med stor trettioårsnoja var nog inte så konstigt, snarare förväntat.

Nu då? Ja, jag vet att för en del så är mitt nya jag provocerande men jag har ingen åldernoja alls. Idag när jag fyller trettio år kan jag ärligt talat för första gången säga att jag är fullt lycklig. Jag värdesätter saker mer, tänker annorlunda och är idag den bästa versionen av mig själv även om jag självklart alltid kommer vara under utveckling. Men idag är jag tryggare, gladare, mer närvarande och harmonisk. Jag är helt enkelt lyckligare! Den själsdykningen jag har gjort skakade om hela mig och har varit lika smärtsam som lärorik men i slutänden värd allt för jag har äntligen hittat mig själv.

Att hitta mig själv har absolut inte med min sexualitet att göra, det vill jag verkligen poängtera. Jag är bisexuell, har alltid varit det. Men det hon pushade mig till, i samband med alla andra omständigheter som skedde (på gott och ont), tvingade mig att plocka fram en styrka jag inte visste att jag hade. För första gången känner jag mig trygg i mig själv för jag vet att det inte finns någonting jag inte klarar av.

För ett år sedan oroade jag mig mest för att jag skulle känna att jag inte gjort tillräckligt. Att inte tillräckligt många av mina mål och drömmar slagits in. Men så tänkte jag ju bara för att jag hela tiden levde i framtiden och inte i nuet och för att jag hade otroliga prestationskrav. Herregud, vad mycket jag har missat för att jag inte stannat upp och bara njutit av resan eller bekräftat mig när jag faktiskt nådde målet eller drömmen! Nej, det var ett ständigt jagande och vidare till andra mål och drömmar, ingen lugn stund.

Och att jag haft ångest över att jag inte gjort tillräckligt är ju egentligen skrattretande. Jag har nog hunnit med mer än många andra trettioåringar. Som sökare har jag gjort, sett och upplevt det mesta inom allt ifrån relationer till yrkesområden. Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting och skulle inte heller önska att något var annorlunda. Allting har hjälpt mig, stärkt mig och väglett mig till mitt sökandets slut där mitt sanna jag är. Jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen trots smärtan många gånger. Så jag kan ärligt talat säga att jag inte har någon åldernoja alls idag. Snarare fattar jag inte hur jag hunnit med så mycket och fortfarande bara är trettio! :-)

Highly Sensitive Person (HSP) kallas också för högkänslig, särskild sensitiv och särskilt känslig. HSP är ett personlighetsdrag som innebär att man är extra känslig för intryck. Det handlar om hur yttre och inre stimuli processas i hjärnan. Personer med särskilt sensitivitet saknar det naturliga filtret vilket gör att all stimuli (intryck) går rakt in och processas på djupet. Därför blir högkänsliga lätt överstimulerade. Man räknar med att ungefär var femte individ av befolkningen har detta karaktärsdrag och det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Det man ska komma ihåg är att det är känsligheten för stimuli, hur hjärnan tar emot och processar stimuli, hur extra känsligt nervsystemet är, som definierar HSP. Nästan alla människor känner sig ibland känslosamma men måste inte vara högkänsliga för det. Högkänsliga har inte utrustats med bättre näsor, skarpare syn eller bättre hörsel. Däremot har de en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och deras hjärnor bearbetar informationen på ett djupare sätt. Man tror att många konstnärer, författare och musiker är särskilt sensitiva eftersom personlighetsdraget gynnar kreativitet och nytänkande. Det är som att ha en tunn skiljevägg mellan omedvetet och medvetet.

Psykologen och forskaren Elaine Aron, brukar likna högkänsligheten vid de sorteringsmaskiner som används för att dela in nyskördade apelsiner efter storlek och vikt. Hon säger:

"Om de flesta människor delar in apelsinerna i fem olika fack, använder en högkänslig person kanske 25 fack. Att sortera all information så noggrant tar mycket psykisk kraft och får den högkänslige inte tillräckligt mycket tid för återhämtning är risken för ohälsa stor. Men det kan också vara fantastiskt att uppleva till­varon så nyansrik. Många har till exempel starka natur- och konstupplevelser."

* Kan både vara utåtriktade eller tillbakadragna.

* Har svårt för att befinna sig i stora sammanhang under en längre tid åt gången.

* Har livlig fantasi och en god inlevelseförmåga. Ofta mycket kreativa.

* Har ofta originella, nyskapande tankar, föreställningar och idéer. 

* Lägger ofta märke till smådetaljer som andra missar.

* Ett rikt inre liv då få intryck krävs för att man ska bli stimulerad.

* Ofta god intuition dvs. magkänsla för vad som känns rätt och fel.

* Bra på att pejla av andras mående och se andras behov.

* Ofta drivande, passionerade och med gott självföretroende.

* Kan dock ha låg självkänsla. Depression och utbrändhet är vanliga sjukorsaker.

* Behöver regelbunden återhämtning. Mycket egentid kan också vara viktigt.

Fotot är hämtat från The Secrets hemsida

Jag tror på tankens kraft och att sikta fokuset åt rätt håll. Det är ungefär så attraktionslagen fungerar. Attraktionslagen är en kosmisk lag som handlar om att det vi sänder ut får vi också tillbaka. Vi skapar vår egen verklighet och vi attraherar de saker i våra liv som vi fokuserar tankarna (vår energi) på. På så sätt är vi själva ansvariga för vår hälsa och välmående och väljer om vi vill leva i ljus och lycka eller i rädsla och mörker.

Attraktionslagen är inget humflum, enligt mig. Det är logiskt. Alla tankar tar eller ger oss krafter/energier. Att tänka positivt ger mig styrka och att tänka negativt sänker mig. En tanke ger mig en känsla, denna känsla ligger sedan till grund för den inställning jag har och de handlingar jag utför. Det i sin tur skapar små processer som gör att jag drar till mig positiva eller negativa krafter/energier. Dessa krafter är jag ansvarig för eftersom det är jag som väljer de tankar jag tänker.

Om jag väljer att noja mig, oroa mig och vara rädd så skapas ett beteendemönster vilket gör att jag drar till mig just det jag oroar mig för. Om jag väljer att tänka negativa tankar så drar jag till mig sådant som bekräftar de negativa tankarna. Lagen om attraktion manifesterar det jag tänker på och tar inte ställning till vad jag vill eller inte. Den gör det jag tänker till verklighet oavsett vad det råka vara. Så, väljer jag istället att tänka positiva tankar drar jag till mig sådant som bekräftar dem. Allting är energi. Jag är en energimagnet och allting börjar och utgår ifrån kraften i mina tankar.

Men det handlar inte bara om att sända ut det jag vill ha utan jag måste ju också ha en grund att jobba mig utifrån. Jag måste själv vara delaktig och se till att jag hamnar i rätt energi och flöde. För attraktionslagen fungerar som så att jag kan bara attrahera och dra till mig det som finns på samma energinivå som jag befinner mig på. Jag drar till mig de människor och händelser som befinner sig på samma frekvens som jag (de jag riktar fokuset/energin till). Det räcker inte att sitta inne och önska, jag måste bege mig ut i energin och vara på samma våglängd som det jag vill ha. Vill jag ha drömjobbet måsta jag göra förändringar i mitt liv som välkomnar och ger plats åt det som att kanske att vidareutbilda mig, flytta och aktivt visa intresse för jobbet.

Det finns mycket att säga om Attraktionslagen och är du intresserad av att veta mer så rekommenderar jag The Secrets hemsida. Du kan också se den mycket populära filmen The Secret som ger en bra sammfattning om hur lagen funkar, finns att se gratis på dreamfilm.se. The Secret har också en Iphone/androidapp och Facebookgrupp med dagliga uppdateringar. Jag personligen började med Rhonda Byrnes böcker för de förklarar mycket tydligt, enkelt och utförligt precis hur Attraktionslagen fungerar. Finns att köpa hos Adlibris:

.

* The Secret (Hemligheten)

* The Power (Kraften)

* The Magic (Magin)

Det bästa med attraktionslagen tycker jag är att den är rena guldgruvan för oss särskilt sensitiva! Är det något vi är bra på så är det ju att känna och tänka starkt, eller hur? När jag började ändra mina kraftfulla tankar som tog så mycket energi och fokusera dem år rätt håll så började häftiga saker hända i mitt liv! Jag laddades med energi istället för att bli av med den hela tiden. En stark tanke är lika med en stark känslostämning vilket är lika med en stark dragningskraft efter det jag vill ha. Så jag kan ärligt säga att mitt liv förändrades både till det inre och yttre sedan jag började tillämpa Attraktionslagen!

Jag har varit med om mycket i mitt liv, på gott och ont. Länge levde jag med inställningen att aldrig ta ut något i förskott för då blev besvikelsen så mycket större när det inte slog in. En annan sak jag varit bra på var att förbereda mig för problem som kunde uppstå. Man kan kalla det katastroftänk. Men att hela tiden ha huvudet i det förflutna eller i framtiden gjorde mig låst, orolig, ångestfylld och väldigt frånvarande. Jag mådde inte bra av det. Jag fick litet tålamod och kände mig mycket stressad.

Det var först när jag började leva mer i nuet som jag kände att mitt liv blev lättare och bättre. Att bara släppa det förflutna och framtiden var otroligt skrämmande och jobbigt för mig i början. Att planera mitt liv in i minsta detalj med allt från vardagssysslor till relationer har gett mig en känsla av trygghet. När jag var tvungen att sluta göra upp planer eller inte ta hänsyn till saker som varit, kändes det om jag tappade kontrollen.

Men framtiden är ingenting som vi har kontroll över eller kan ta för given. Framtiden är illusioner och konstruktioner, de finns bara i tanken. Det går inte att förutse vad som ska hända eller hur saker och ting ska bli. Men det i sin tur betyder inte att jag sitter hemma och väntar på att något ska hända. Det kanske ser ut som om jag stundtals är passiv men inåt är jag mycket aktiv. Jag får kämpa mig till mina mål och drömmar som alla andra men jag kan inte stressa fram det utan måste ta en dag i taget. Processen är lika viktig som målet. Det jag behöver göra är att älska processen jag befinner mig i nu. Fokusera och koncentrera mig på den för då lever jag i nuet samtidigt som jag bereder väg för framtiden.

När det gäller saker som varit så ser jag ett syfte med allting. Det finns inga meningslösa erfarenheter, bara mindre bra. Det är väldigt svårt att se ibland men inget ont som inte har något gott med sig. Allt som hänt mig ser jag som lärdomar eller läxor. Ibland motsvarar livet ens förväntningar och ibland gör det inte det. Så länge vi lever kommer vi att vinna något och förlora något. Men personer och händelser kan aldrig hindra mig från att vara lycklig, de/det gör det bara svårare. Jag är tacksam för allt jag varit med om tills nu för det har hjälpt mig att bli den jag är. Det har format och utvecklat mig, gjort mig starkare och klokare.

Det tog lång tid för mig att förstå att jag bara känner mig riktigt lycklig när jag lever i ögonblicket. När jag fokuserar på det jag gör för tillfället så finns det inga problem. Det är när jag glömmer bort nuet som jag börjar må dåligt. När jag börjar jämföra nuet med det förflutna eller känner ett tvång att agera i nuet för få en bättre framtid. Då fokuserar jag fel och jag tappar energi. I nuet är jag beskyddad för då litar jag på mig själv, min inre vägledning och följer min inre röst.

När jag lever i nuet så släpps mina rädslor. Framtiden är inget jag oroar mig över och det förflutna är passerat. När jag har inställningen att "allt löser sig" och "det som händer, det händer" och "det finns en mening med det som sker" så blir jag lugn. Oro, ängslan och ångest förblindar mig. De gör att jag inte ser eller tänker klart och då missar jag allt fantastiskt som händer just nu, i ögonblicket. Jag känner mig mindre stressad när jag lever i nuet, jag blir mer kreativ och får en skarpare hjärna. Kvalitén på våra ögonblick bestämmer kvalitén på våra liv. Allt jag ser, hör, rör eller känner upplevs som mycket mer levande. Jag blir helt enkelt mer närvarande och harmonisk och därmed mer lycklig när jag lever i nuet!

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

 

Idag är jag tacksam för lögner. Det kanske låter konstigt men det är jag. Som jag har hatat lögner men idag är jag tacksam för att de finns. Jag är själv en väldigt öppen och ärlig person och jag förstår inte varför man ljuger när man kan säga sanningen. I hela mitt liv har jag tänkt att jag föredrar brutal ärlighet framför lögner. Jag trodde helt enkelt att om någon sa en sak så var det sant. Om jag frågade någon om ett ärligt svar så fick jag det. Naivt ja, men så tänkte jag eftersom jag själv fungerade så och jag hade svårt att se att folk var olika.

Jag och hon har haft många diskussioner om detta för hon är expert på att ljuga eller som hon själv uttrycker det - undanhålla sanningen. Hon är komplicerad, hon är bra på att förneka, förtränga och vinkla sanningen. Framförallt är hon rädd för att bli sårad eller verka sårbar. Det gör att hon inte vågar blotta sig och erkänna sina känslor, allra minst för sig själv. Att ha en relation med en sådan person blev därför problematiskt och det var här som min särskilda sensitivitet samt mina inre tillitsproblem krockade fullständigt.

Det var passionerat mellan mig och henne och jag kände hennes känslor lika tydligt som om de var mina egna. Jag har alltid kunnat känna in henne bra, sett rakt igenom hennes fasader. Men det tog tid för henne att hänga med i vad som hände mellan oss, det var för nytt. Så hon förnekade länge sina känslor och sa att hon inte hade samma känslor för mig som jag hade för henne. Det blev fullständigt kaos för mig då för jag kände ju att hon förmedlade något helt annat än det hon sa. Det är ju samma sak som att träffa en person som säger att denne älskar dig men som man känner i hela kroppen hatar en, det går inte att lita på orden då. På samma sätt kunde jag inte lita på Hennes ord.

Det gör väldigt mycket med ens självkänsla att utsättas för verbala smällar gång på gång av det slaget. Jag tvivlade på mig själv, på vad jag kände in och det i sin tur gjorde att jag fick brottas med min självkänsla och på om jag duger som jag är. Framförallt med tanke på att hon är en eftertraktad person och kan få och har fått precis vem hon vill. Hennes lögner fick mig att hela tiden tvivla och undra om hon har rätt. Varför skulle någon som hon falla för någon som mig? Hon som aldrig blir kär? Vad är det för speciellt med mig? Varför skulle jag utmärka mig från alla andra som fallit för henne där det faktiskt inte varit ömsesidigt?

Ah, det var den absolut hårdaste läxan hon utsatte mig för, utan tvekan! Det var som en kalldusch varje gång, jag fick en otrolig ångest och hon fick mig att känna mig helt galen. När hon sa något som inte stämde gick det bärsärkargång i huvudet på mig direkt och jag funderade på om jag kunde ha så fel. Men med tiden växte jag och blev tryggare i mig själv. Jag började lita på min intuition vilket gjorde att jag inte svalde allt hennes "svammel" (som hon kallar det :-) ). Jag sa att det var skitsnack när hon började slingra sig och tvingade henne till situationer som gjorde att hon oftast inte fick något annat val än att säga sanningen. När jag började stå på mig själv kom förändringen in och jag fick äntligen bekräftat efter lång tid det som jag redan visste men på grund utav dålig självkänsla inte vågat lita på.

Så varför är jag tacksam för lögner? Jo, för lögner får dig att vakna, reflektera och lyssna på din inre röst. Att tvivla på det man innerst inne vet är sant är att förolämpa och nedvärdera sig själv. Mitt issue har alltid varit att få bekräftat av andra att det jag känner in stämmer eftersom jag inte haft en inre tillit. Jag har inte vågat lita på mina känslor för jag har velat ha det mer konkret än så, antingen att man säger saker rätt ut eller skriver ner det eller visar det på ett tydligt sätt. Jag kan läsa undertexter, känna av folks sinnesstämningar och förstå små subtila signaler andra har svårt att uppfatta. En stark intuition är en gåva som vi särskilt sensitiva har fått och den förtjänar respekt och tillit. Jag är därför mycket tacksam idag för hennes "undanhållande av sanning" om sina känslor eftersom det tvingade mig att börja lita på mig själv. Hon gav mig inget annat val än att bygga upp en inre tillit och styrka vilket är den viktigaste erfarenheten någon nånsin pushat mig till. 

Och som hon sa;

"Jag förstår inte hur du av alla människor som har en så stark intuition, kan tvivla på vad du känner in."

Nej, jag förstår det inte heller idag faktiskt :-)