Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Idag fyller jag trettio och kom på att tänka på de åldersnojor jag hade på min tjugonioårsdag. För ett år sedan befann mig i ekonomiskt kaos, förlorade allt jag ägde och hade också för första gången börjat bryta mig ifrån min familj. Jag hade också precis förstått att jag är medial vilket för en teoretiker och skeptiker som mig var en otrolig konflikt känslomässigt. Plus allt detta hade jag inte mer än hunnit skriva på skilsmässopapperna innan hon dånade in i mitt liv som en stormvind och vände upp och ner på hela mig.

Så, när jag fyllde 29 var jag förståligt nog inte i mitt esse. Man kan nog enkelt beskriva det som att jag befann mig i en stormvind eller i en tromb och inte hade någon aning om när det skulle ljusna och om det någonsin skulle göra det. Att jag för ett år sedan kände mig vilsen med stor trettioårsnoja var nog inte så konstigt, snarare förväntat.

Nu då? Ja, jag vet att för en del så är mitt nya jag provocerande men jag har ingen åldernoja alls. Idag när jag fyller trettio år kan jag ärligt talat för första gången säga att jag är fullt lycklig. Jag värdesätter saker mer, tänker annorlunda och är idag den bästa versionen av mig själv även om jag självklart alltid kommer vara under utveckling. Men idag är jag tryggare, gladare, mer närvarande och harmonisk. Jag är helt enkelt lyckligare! Den själsdykningen jag har gjort skakade om hela mig och har varit lika smärtsam som lärorik men i slutänden värd allt för jag har äntligen hittat mig själv.

Att hitta mig själv har absolut inte med min sexualitet att göra, det vill jag verkligen poängtera. Jag är bisexuell, har alltid varit det. Men det hon pushade mig till, i samband med alla andra omständigheter som skedde (på gott och ont), tvingade mig att plocka fram en styrka jag inte visste att jag hade. För första gången känner jag mig trygg i mig själv för jag vet att det inte finns någonting jag inte klarar av.

För ett år sedan oroade jag mig mest för att jag skulle känna att jag inte gjort tillräckligt. Att inte tillräckligt många av mina mål och drömmar slagits in. Men så tänkte jag ju bara för att jag hela tiden levde i framtiden och inte i nuet och för att jag hade otroliga prestationskrav. Herregud, vad mycket jag har missat för att jag inte stannat upp och bara njutit av resan eller bekräftat mig när jag faktiskt nådde målet eller drömmen! Nej, det var ett ständigt jagande och vidare till andra mål och drömmar, ingen lugn stund.

Och att jag haft ångest över att jag inte gjort tillräckligt är ju egentligen skrattretande. Jag har nog hunnit med mer än många andra trettioåringar. Som sökare har jag gjort, sett och upplevt det mesta inom allt ifrån relationer till yrkesområden. Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting och skulle inte heller önska att något var annorlunda. Allting har hjälpt mig, stärkt mig och väglett mig till mitt sökandets slut där mitt sanna jag är. Jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen trots smärtan många gånger. Så jag kan ärligt talat säga att jag inte har någon åldernoja alls idag. Snarare fattar jag inte hur jag hunnit med så mycket och fortfarande bara är trettio! :-)