Allt vi varit med om sitter kvar inom oss. Vi bär alltid detta med oss oavsett om vi vill det eller inte. Det är som ett bildspår i vårt medvetande där allting finns registrerat. Vi har alla haft en taskig barndom. Vi bär alla på smärtsamma sår även om vissa kanske har fler smärtsamma minnen på minnesbanken än andra. Men ett smärtsamt minne kan skapa minst lika stort lidande som flera smärtsamma minnen. Allt handlar om din medvetenhet och hur du lär dig att handskas med dem. I dina sår hittar du nyckeln till dina rädslor och dessa hindrar dig från att leva fullt i nuet.

Samtalsterapeuten Ingalill Roos skriver om just detta och menar att det ligger i vår natur att vilja lösa ouppklarade konflikter. Din själ vill läka de smärtsamma minnena du varit med om så du blir fri. På samma sätt som kroppen börjar läka ett sår du har på handen så vill ditt undermedvetna läka dina känslomässiga sår. Därför söker vi oss till situationer och personer som påminner om smärtsamma händelser ur vårt förflutna. Det är hjärnans sätt att vilja lösa konflikten en gång för alla. Det känns också tryggt eftersom man har varit med om det förut.

Men en konflikt kan inte lösas på ett sådant sätt. Det innebär bara mer lidande som till slut blir ett destruktivt vanemönster. Du får till exempel en örfil som liten av någon du trodde du kunde lita på och sedan söker du kärlek i stormiga våldsrelationer för att lösa det såret. Men det leder ju troligtvis bara till fler besvikelser och mer sår som leder till fler besvikelser och ännu mer sår etc. Ingen kan lösa dina inre konflikter förutom du själv. Det är bara du som kan befria dig från ditt förflutna och dess rädslor.

För vissa funkar samtalsterapi. För andra en lång utlandsresa. För mig funkar Mindfulness där meditation är mitt kraftfullaste verktyg. Det tar tid men det funkar. Jag fick tipset en gång att visualisera att jag öppnar dörrar i meditationen för då öppnar jag dörrar in i mitt inre. Så det gör jag ofta, visualiserar hur jag går runt och öppnar dörrar med en nyckel. När jag går in i rummen är de tomma men jag öppnar dörrarna i alla fall och ställer dem på vid gavel. Väntar. Detta brukar resultera i en hel del Aha-upplevelser med tiden. Ofta flera veckor efteråt och när jag minst anar det. Aha-upplevelserna kommer ofta till mig när ett minne plötsligt kommer till ytan och som sedan sätts i direkt samband med nuet.

Jag kan fundera över mitt sätt i kärleksrelationer. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag tänker och känner som jag känner. Sedan som från ingenstans, så hoppar ett minne upp i huvudet. Något jag varit med om som liten som jag inte har tänkt på eller satt i samband med detta. Jag har aldrig förstått att där och då skapades en rädsla som påverkar mig än i dag i relationer. Men det var ju så länge sen ju, kan jag tänka. Kan det verkligen påverka mig och det som händer idag? Ja, det kan det oavsett hur länge sen det var eller hur liten jag var när det hände. Men nu när det minnet väl kommit till ytan så blir det lättare att se bildspåret som följde efteråt och alla händelser som format mig till där jag är idag. Då först förstår jag sambandet, ser alla delar och kan förlåta mig själv och släppa rädslan.

Det kan vara mycket omskakande att se sin egen psykologi så klart. Ibland blir jag arg på mig själv. Ibland blir jag ledsen. Ledsen för att andra gjorde som de gjorde mot mig men också ledsen för att jag pågrund utav det minnet har gett mig in i situationer eller relationer som inte varit bra för mig. Jag borde ha vetat bättre! Jag är ju äldre nu! Men efter den Aha-upplevelsen känner jag mig klarvaken och jag ser tydligt att jag tagit ett jättekliv framåt. Insikter är grunden för förståelse och jag måste ha förståelse för att kunna förlåta mig själv och för att släppa taget. En sådan här process kan vara lite påfrestande men är också mycket befriande. Det låter nog värre än vad det egentligen är. Oftast finner jag processen väldigt intressant bara! :-)

Det viktigaste jag har lärt mig är vikten av att vara i nuet. För mig innebär det att släppa taget  och inte oroa mig dvs. ha tillit. Men det blir ändå en konflikt ibland i min mediala utveckling eftersom mitt gamla jag (tänkaren) krockar med det nya jaget (kännaren). Egentligen kan man väl säga att det är mina två hjärnhalvor som bråkar. Jag ser det som att min vänstra hjärnhalva är mitt gamla jag som förlitar sig på det som känns konkret, vetenskapligt och logiskt. Men min högra hjärnhalva står för mitt nya jag där jag förlitar mig på vad jag känner in (intuitionen) och där jag också utvecklar min konstnärlighet och kreativitet. Jag tror att man mår som bäst om man försöker ha en balans mellan båda hjärnhalvorna och i mitt fall måste min högra hjärnhalva få mycket mer utrymme för att jag ska må bra. Där har jag lärt mig att meditation är som livsviktig medicin för mig. Det hjälper mig att se klart och vara närvarande i nuet. Men varför mår man så bra av meditation? Ramlade över en sida som beskriver det hela så bra:

"Det som sker i hjärnan när du slappnar av är att den kritiska vänstra hjärnhalvan bromsas upp och tonar ner sin dominans och fram kommer istället den högra mer okritiska hjärnhalvan och detta öppnar för en större mottaglighet för påverkan. Förenklat kan man säga att i ett avslappnat tillstånd är vi mer öppna för förändringar och nya tankar eftersom den vänstra kritiska delen av vår hjärna har trätt tillbaka till förmån för ett mer öppet sinne. Du hamnar då i ett tillstånd som bara är här och nu utan intryck från något utanför det du just då engagerar dig i."

http://www.tankecoaching.se/9310/Hem

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

 

Jag har alltid haft en stark intuition och sett, hört och känt saker inte andra förnimmer. Men som barn lärde jag mig tidigt att om inte andra upplevde samma sak som jag så var det inte verkligt. På så sätt lärde jag mig att mina känslor är opålitliga och vikten av att använda intellektet istället. Min trygghet har varit mitt huvud och jag brukar säga att min hjärna vilar sällan eller aldrig (vilket den verkligen skulle behöva göra ofta).

Jag har uppmuntrats till att tänka logiskt, förnuftigt och vetenskapligt så min "känsliga" sida trycktes ner och ignorerades. Den sidan försvann aldrig men den slumrade kan man säga vilket gjort att jag ofta känt mig utanför och annorlunda. Men att inte få leva ut den jag verkligen är har lett till en djup inre konflikt som jag har brottats med under hela mitt liv. Det var inte förrän 2012 när jag av olika anledningar tvingades till att ta tag i min särskilda sensitivitet som jag började förstå att känslor också kan vara konkreta och logiska.

Men trots detta så finner skeptikern i mig ändå stor tröst i att det finns vetenskapliga belägg för HSP. Det är till och med ganska vanligt. Forskare tror att 15-20% av befolkningen räknas som särskilt sensitiv, alltså nästan var femte. Författaren Ilse Sand säger att vi inte bara hittar HSP hos människor. Högre stående djurarter visar också på två typer av karaktärsdrag där den ena gruppen är mer snabb, impulsiv, modig och äventyrslysten medan den andra är mer vaksam, försiktig och observant en längre tid innan de skrider till handling. Den andra gruppen är särskilt sensitiv.

Forskare tror att dessa två olika typer av individer finns till för att komplettera varandra för att tillsammans tjäna artens överlevnad. Ibland kan de mer försiktiga hinna varna resten av flocken så att alla överlever, andra gånger överlever endast de snabbaste. Men på det här sättet finns det alltid några som kan föra arten vidare. Det finns till och med särskilt sensitiva fiskar, det är de som inte simmar in i nätet, de har redan anat faran långt innan.

När jag tvivlar på mig själv, får höra att jag är överkänslig och överanalyserar, så finner jag en stor lättnad i att veta att det jag känner in är verkligt. Att det finns forskning som visar att jag inte är ensam om att känna som jag gör och att jag inte är "galen". Jag tar bara in fler intryck och på ett djupare sätt än andra människor gör och det är inget konstigt med det.