Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

 

Idag är jag tacksam för lögner. Det kanske låter konstigt men det är jag. Som jag har hatat lögner men idag är jag tacksam för att de finns. Jag är själv en väldigt öppen och ärlig person och jag förstår inte varför man ljuger när man kan säga sanningen. I hela mitt liv har jag tänkt att jag föredrar brutal ärlighet framför lögner. Jag trodde helt enkelt att om någon sa en sak så var det sant. Om jag frågade någon om ett ärligt svar så fick jag det. Naivt ja, men så tänkte jag eftersom jag själv fungerade så och jag hade svårt att se att folk var olika.

Jag och hon har haft många diskussioner om detta för hon är expert på att ljuga eller som hon själv uttrycker det - undanhålla sanningen. Hon är komplicerad, hon är bra på att förneka, förtränga och vinkla sanningen. Framförallt är hon rädd för att bli sårad eller verka sårbar. Det gör att hon inte vågar blotta sig och erkänna sina känslor, allra minst för sig själv. Att ha en relation med en sådan person blev därför problematiskt och det var här som min särskilda sensitivitet samt mina inre tillitsproblem krockade fullständigt.

Det var passionerat mellan mig och henne och jag kände hennes känslor lika tydligt som om de var mina egna. Jag har alltid kunnat känna in henne bra, sett rakt igenom hennes fasader. Men det tog tid för henne att hänga med i vad som hände mellan oss, det var för nytt. Så hon förnekade länge sina känslor och sa att hon inte hade samma känslor för mig som jag hade för henne. Det blev fullständigt kaos för mig då för jag kände ju att hon förmedlade något helt annat än det hon sa. Det är ju samma sak som att träffa en person som säger att denne älskar dig men som man känner i hela kroppen hatar en, det går inte att lita på orden då. På samma sätt kunde jag inte lita på Hennes ord.

Det gör väldigt mycket med ens självkänsla att utsättas för verbala smällar gång på gång av det slaget. Jag tvivlade på mig själv, på vad jag kände in och det i sin tur gjorde att jag fick brottas med min självkänsla och på om jag duger som jag är. Framförallt med tanke på att hon är en eftertraktad person och kan få och har fått precis vem hon vill. Hennes lögner fick mig att hela tiden tvivla och undra om hon har rätt. Varför skulle någon som hon falla för någon som mig? Hon som aldrig blir kär? Vad är det för speciellt med mig? Varför skulle jag utmärka mig från alla andra som fallit för henne där det faktiskt inte varit ömsesidigt?

Ah, det var den absolut hårdaste läxan hon utsatte mig för, utan tvekan! Det var som en kalldusch varje gång, jag fick en otrolig ångest och hon fick mig att känna mig helt galen. När hon sa något som inte stämde gick det bärsärkargång i huvudet på mig direkt och jag funderade på om jag kunde ha så fel. Men med tiden växte jag och blev tryggare i mig själv. Jag började lita på min intuition vilket gjorde att jag inte svalde allt hennes "svammel" (som hon kallar det :-) ). Jag sa att det var skitsnack när hon började slingra sig och tvingade henne till situationer som gjorde att hon oftast inte fick något annat val än att säga sanningen. När jag började stå på mig själv kom förändringen in och jag fick äntligen bekräftat efter lång tid det som jag redan visste men på grund utav dålig självkänsla inte vågat lita på.

Så varför är jag tacksam för lögner? Jo, för lögner får dig att vakna, reflektera och lyssna på din inre röst. Att tvivla på det man innerst inne vet är sant är att förolämpa och nedvärdera sig själv. Mitt issue har alltid varit att få bekräftat av andra att det jag känner in stämmer eftersom jag inte haft en inre tillit. Jag har inte vågat lita på mina känslor för jag har velat ha det mer konkret än så, antingen att man säger saker rätt ut eller skriver ner det eller visar det på ett tydligt sätt. Jag kan läsa undertexter, känna av folks sinnesstämningar och förstå små subtila signaler andra har svårt att uppfatta. En stark intuition är en gåva som vi särskilt sensitiva har fått och den förtjänar respekt och tillit. Jag är därför mycket tacksam idag för hennes "undanhållande av sanning" om sina känslor eftersom det tvingade mig att börja lita på mig själv. Hon gav mig inget annat val än att bygga upp en inre tillit och styrka vilket är den viktigaste erfarenheten någon nånsin pushat mig till. 

Och som hon sa;

"Jag förstår inte hur du av alla människor som har en så stark intuition, kan tvivla på vad du känner in."

Nej, jag förstår det inte heller idag faktiskt :-)

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Min särskilda sensitivitet innebär bland annat att jag kan känna av och in min omgivnings känslor. Det tog lång tid innan jag förstod att jag hade den gåvan vilket gjorde att jag tolkade andras sinnestämning som min egen. Det var otroligt påfrestande att förnimma det som aldrig sades och att svänga kraftigt i humöret från glad till ledsen, från arg till glad osv. Min ständiga öppenhet och förmåga att plocka upp andras sinnestämningar gjorde att jag läckte alldels för mycket energi och var en stor anledning till att jag ofta mådde dåligt. Alla intryck gick rakt in i mitt innersta, andras känslostämningar, humörsvängningarna, tankegångarna fram och tillbaka, upp och ner, fram och tillbaka, och detta gjorde mig mycket förvirrad, frustrerad och vilsen.

Som många andra med HSP fick jag liten förståelse av min omgivning vilket i tidig ålder knäckte självkänslan. Jag kände mig ofta utanför och väldigt missförstådd. I min utåtriktade familj fanns det ingen plats för någon som mig. Eller rättare sagt, det var något konstigt med mig för att jag inte var intresserad av att ta plats. Jag trivdes med att vara själv och verka i bakgrunden. Det var inte ok. Att vara försiktig var att vara osocial. Att vara observant var att överanalysera. Att vara eftertänksam var att vara för känslig. Och det var inga eftertraktade egenskaper där jag växte upp. Allt sådant sågs som svaghet helt enkelt.

I yngre år brottades jag med många depressioner och jag åt antidepressivt i perioder. Skillnaden när jag åt Zoloft och när jag inte åt den var mycket stor, som natt och dag. Jag blev helt enkelt inte lika "känslig", saker och ting påverkade mig inte lika djupt. Det var en otrolig lättnad för plötsligt hade jag ett skyddande skal runt om mig. Det var äntligen tyst i huvudet, ångesten var borta och känslorna var under kontroll. Intrycken försökte komma igenom men det mesta studsades bort och det var en mycket härlig känsla. Jag blev helt enkelt hårdare och kallare och kände jag mig självsäker och därmed mer trygg.

Framförallt kände jag stor lättnad i att äntligen vara normal. För det var jag väl nu? Nu kände jag väl det som alla andra kände? Att inte få plötsliga subtila meddelanden som textremsor? Att inte känna varsel, drömma sanndrömmar eller se saker i ögonvrån som andra sa inte fanns? Att tårarna inte rann varje gång en bra låt spelades på radion eller en berörande film gick på TV? Att kunna ha en parfym utan att bli illamående och få yrsel? Att kunna ta kritik utan att en knipskarp smärta samtidigt slog till i bröstet? Att inte få en galen inspirationslust och vilja sjunga, skriva, rita och måla, allt på en gång bara för att jag såg ett vackert träd på morgonpromenaden?

Visst, det var en befrielse, jag ljuger om jag säger något annat. Men samtidigt kändes det konstigt att inte känna så mycket över huvudtaget. Jag blev glad men inte mer. Ledsen men kunde inte gråta. Kär men inte passionerat. Sex var inte himlastormande för det fanns ingen sexlust. Jag som alltid varit otroligt kreativ hade plötsligt svårt att få inspiration. Det kändes som om en sann del inom mig slumrade och jag upplevde ofta en påträngande tomhetskänsla. Det finns något som är värre än att känna mycket och det är att inte känna något alls. Eller för lite som det var i mitt fall.

Men det är flera år sedan detta var och jag mår bättre än någonsin nu. Jag äter inte antidepressivt och har inte gjort det på länge. Alla dagens intryck hanteras genom healing och meditation men även genom omprioriteringar i mitt liv och ett helt annat livstänk. Jag lär mig att hantera och utveckla min särskilda sensitivitet hos en psykolog och en andlig vägledare vilket har gjort att jag öppnat upp ännu mer. På ett sätt har jag aldrig varit känsligare eller tagit in fler intryck på ett djupare sätt än nu. Men samtidigt kan jag kontrollera det så mycket bättre eftersom jag har verktyg som hjälper mig att förstå vad som är vad i det jag känner in. Jag är även bättre på att stänga på och av (öppna och stänga kanalerna kan man säga) vilket en del HSP forskare säger inte är möjligt för personer med särskild sensitivitet men det funkar på mig i alla fall. :-)