Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Min särskilda sensitivitet innebär bland annat att jag kan känna av och in min omgivnings känslor. Det tog lång tid innan jag förstod att jag hade den gåvan vilket gjorde att jag tolkade andras sinnestämning som min egen. Det var otroligt påfrestande att förnimma det som aldrig sades och att svänga kraftigt i humöret från glad till ledsen, från arg till glad osv. Min ständiga öppenhet och förmåga att plocka upp andras sinnestämningar gjorde att jag läckte alldels för mycket energi och var en stor anledning till att jag ofta mådde dåligt. Alla intryck gick rakt in i mitt innersta, andras känslostämningar, humörsvängningarna, tankegångarna fram och tillbaka, upp och ner, fram och tillbaka, och detta gjorde mig mycket förvirrad, frustrerad och vilsen.

Som många andra med HSP fick jag liten förståelse av min omgivning vilket i tidig ålder knäckte självkänslan. Jag kände mig ofta utanför och väldigt missförstådd. I min utåtriktade familj fanns det ingen plats för någon som mig. Eller rättare sagt, det var något konstigt med mig för att jag inte var intresserad av att ta plats. Jag trivdes med att vara själv och verka i bakgrunden. Det var inte ok. Att vara försiktig var att vara osocial. Att vara observant var att överanalysera. Att vara eftertänksam var att vara för känslig. Och det var inga eftertraktade egenskaper där jag växte upp. Allt sådant sågs som svaghet helt enkelt.

I yngre år brottades jag med många depressioner och jag åt antidepressivt i perioder. Skillnaden när jag åt Zoloft och när jag inte åt den var mycket stor, som natt och dag. Jag blev helt enkelt inte lika "känslig", saker och ting påverkade mig inte lika djupt. Det var en otrolig lättnad för plötsligt hade jag ett skyddande skal runt om mig. Det var äntligen tyst i huvudet, ångesten var borta och känslorna var under kontroll. Intrycken försökte komma igenom men det mesta studsades bort och det var en mycket härlig känsla. Jag blev helt enkelt hårdare och kallare och kände jag mig självsäker och därmed mer trygg.

Framförallt kände jag stor lättnad i att äntligen vara normal. För det var jag väl nu? Nu kände jag väl det som alla andra kände? Att inte få plötsliga subtila meddelanden som textremsor? Att inte känna varsel, drömma sanndrömmar eller se saker i ögonvrån som andra sa inte fanns? Att tårarna inte rann varje gång en bra låt spelades på radion eller en berörande film gick på TV? Att kunna ha en parfym utan att bli illamående och få yrsel? Att kunna ta kritik utan att en knipskarp smärta samtidigt slog till i bröstet? Att inte få en galen inspirationslust och vilja sjunga, skriva, rita och måla, allt på en gång bara för att jag såg ett vackert träd på morgonpromenaden?

Visst, det var en befrielse, jag ljuger om jag säger något annat. Men samtidigt kändes det konstigt att inte känna så mycket över huvudtaget. Jag blev glad men inte mer. Ledsen men kunde inte gråta. Kär men inte passionerat. Sex var inte himlastormande för det fanns ingen sexlust. Jag som alltid varit otroligt kreativ hade plötsligt svårt att få inspiration. Det kändes som om en sann del inom mig slumrade och jag upplevde ofta en påträngande tomhetskänsla. Det finns något som är värre än att känna mycket och det är att inte känna något alls. Eller för lite som det var i mitt fall.

Men det är flera år sedan detta var och jag mår bättre än någonsin nu. Jag äter inte antidepressivt och har inte gjort det på länge. Alla dagens intryck hanteras genom healing och meditation men även genom omprioriteringar i mitt liv och ett helt annat livstänk. Jag lär mig att hantera och utveckla min särskilda sensitivitet hos en psykolog och en andlig vägledare vilket har gjort att jag öppnat upp ännu mer. På ett sätt har jag aldrig varit känsligare eller tagit in fler intryck på ett djupare sätt än nu. Men samtidigt kan jag kontrollera det så mycket bättre eftersom jag har verktyg som hjälper mig att förstå vad som är vad i det jag känner in. Jag är även bättre på att stänga på och av (öppna och stänga kanalerna kan man säga) vilket en del HSP forskare säger inte är möjligt för personer med särskild sensitivitet men det funkar på mig i alla fall. :-)