"Du är väldigt snäll men du får lite konstiga tankar ibland", sa hon.

"Hur menar du nu", frågade jag för det var ju onekligen ett påstående som det fanns en sanning i. Hon svarade inte med en gång (det gör hon aldrig) och jag väntade otåligt medan hon funderade.

Till slut sa hon:
"Ibland är det som om du tar något av vad jag säger och gör det till något annat. Som om du hoppar fram flera steg i ditt tänk. Men du glömmer vägen dit."

Jag blev helt stum, visste inte vad jag skulle säga. Hennes ord gick rakt in i mig, längst in och stannade där. Ingen har fångat in problematiken med mitt tänk så bra. Att jag överanalyserar och tänker för mycket på framtiden har jag hört många gånger. Men ingen har sagt det på det sättet förut. Jag ligger alltid steget före i mitt tänk. Men det betyder inte i sin tur att andra gör det.

Det här var första gången jag förstod hur mitt tänkande påverkar och i vissa fall skapar problem för mig själv i relationer. Det är naturligt för mig att analysera intrycken jag får, särskilt det sagda och det jag känner in känslomässigt. Men det gör också att risken ökar för att analysera sönder saker. Det som från början är ganska obetydligt kan till slut bli hundra gånger större i mitt huvud. Då ska jag genast tänka ut lösningar från alla möjliga vinklar och älta det och allt detta innan problemet ens uppstått! Det i sin tur skapar missförstånd och vips så är problemet ett faktum. 

Genom att hela tiden ha huvudet i framtiden så missar man att vara närvarande i nuet. Det går inte att snabbspola till framtidsdrömmen man önskar. Drömmen eller målet är som ett färdigt pussel och vår uppgift är att fokusera på småbitarna och jobba oss fram. Det går inte att hoppa över en pusselbit, alla behövs. Det är bara att andas in, ha tålamod, testa och treva sig fram med vilken bit som passar bäst och sedan ta nästa bit och så nästa osv. Alltid en bit i taget, en dag i taget, ett ögonblick i taget. Tills pusslet klart.