Allt vi varit med om sitter kvar inom oss. Vi bär alltid detta med oss oavsett om vi vill det eller inte. Det är som ett bildspår i vårt medvetande där allting finns registrerat. Vi har alla haft en taskig barndom. Vi bär alla på smärtsamma sår även om vissa kanske har fler smärtsamma minnen på minnesbanken än andra. Men ett smärtsamt minne kan skapa minst lika stort lidande som flera smärtsamma minnen. Allt handlar om din medvetenhet och hur du lär dig att handskas med dem. I dina sår hittar du nyckeln till dina rädslor och dessa hindrar dig från att leva fullt i nuet.

Samtalsterapeuten Ingalill Roos skriver om just detta och menar att det ligger i vår natur att vilja lösa ouppklarade konflikter. Din själ vill läka de smärtsamma minnena du varit med om så du blir fri. På samma sätt som kroppen börjar läka ett sår du har på handen så vill ditt undermedvetna läka dina känslomässiga sår. Därför söker vi oss till situationer och personer som påminner om smärtsamma händelser ur vårt förflutna. Det är hjärnans sätt att vilja lösa konflikten en gång för alla. Det känns också tryggt eftersom man har varit med om det förut.

Men en konflikt kan inte lösas på ett sådant sätt. Det innebär bara mer lidande som till slut blir ett destruktivt vanemönster. Du får till exempel en örfil som liten av någon du trodde du kunde lita på och sedan söker du kärlek i stormiga våldsrelationer för att lösa det såret. Men det leder ju troligtvis bara till fler besvikelser och mer sår som leder till fler besvikelser och ännu mer sår etc. Ingen kan lösa dina inre konflikter förutom du själv. Det är bara du som kan befria dig från ditt förflutna och dess rädslor.

För vissa funkar samtalsterapi. För andra en lång utlandsresa. För mig funkar Mindfulness där meditation är mitt kraftfullaste verktyg. Det tar tid men det funkar. Jag fick tipset en gång att visualisera att jag öppnar dörrar i meditationen för då öppnar jag dörrar in i mitt inre. Så det gör jag ofta, visualiserar hur jag går runt och öppnar dörrar med en nyckel. När jag går in i rummen är de tomma men jag öppnar dörrarna i alla fall och ställer dem på vid gavel. Väntar. Detta brukar resultera i en hel del Aha-upplevelser med tiden. Ofta flera veckor efteråt och när jag minst anar det. Aha-upplevelserna kommer ofta till mig när ett minne plötsligt kommer till ytan och som sedan sätts i direkt samband med nuet.

Jag kan fundera över mitt sätt i kärleksrelationer. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag tänker och känner som jag känner. Sedan som från ingenstans, så hoppar ett minne upp i huvudet. Något jag varit med om som liten som jag inte har tänkt på eller satt i samband med detta. Jag har aldrig förstått att där och då skapades en rädsla som påverkar mig än i dag i relationer. Men det var ju så länge sen ju, kan jag tänka. Kan det verkligen påverka mig och det som händer idag? Ja, det kan det oavsett hur länge sen det var eller hur liten jag var när det hände. Men nu när det minnet väl kommit till ytan så blir det lättare att se bildspåret som följde efteråt och alla händelser som format mig till där jag är idag. Då först förstår jag sambandet, ser alla delar och kan förlåta mig själv och släppa rädslan.

Det kan vara mycket omskakande att se sin egen psykologi så klart. Ibland blir jag arg på mig själv. Ibland blir jag ledsen. Ledsen för att andra gjorde som de gjorde mot mig men också ledsen för att jag pågrund utav det minnet har gett mig in i situationer eller relationer som inte varit bra för mig. Jag borde ha vetat bättre! Jag är ju äldre nu! Men efter den Aha-upplevelsen känner jag mig klarvaken och jag ser tydligt att jag tagit ett jättekliv framåt. Insikter är grunden för förståelse och jag måste ha förståelse för att kunna förlåta mig själv och för att släppa taget. En sådan här process kan vara lite påfrestande men är också mycket befriande. Det låter nog värre än vad det egentligen är. Oftast finner jag processen väldigt intressant bara! :-)