Allt vi varit med om sitter kvar inom oss. Vi bär alltid detta med oss oavsett om vi vill det eller inte. Det är som ett bildspår i vårt medvetande där allting finns registrerat. Vi har alla haft en taskig barndom. Vi bär alla på smärtsamma sår även om vissa kanske har fler smärtsamma minnen på minnesbanken än andra. Men ett smärtsamt minne kan skapa minst lika stort lidande som flera smärtsamma minnen. Allt handlar om din medvetenhet och hur du lär dig att handskas med dem. I dina sår hittar du nyckeln till dina rädslor och dessa hindrar dig från att leva fullt i nuet.

Samtalsterapeuten Ingalill Roos skriver om just detta och menar att det ligger i vår natur att vilja lösa ouppklarade konflikter. Din själ vill läka de smärtsamma minnena du varit med om så du blir fri. På samma sätt som kroppen börjar läka ett sår du har på handen så vill ditt undermedvetna läka dina känslomässiga sår. Därför söker vi oss till situationer och personer som påminner om smärtsamma händelser ur vårt förflutna. Det är hjärnans sätt att vilja lösa konflikten en gång för alla. Det känns också tryggt eftersom man har varit med om det förut.

Men en konflikt kan inte lösas på ett sådant sätt. Det innebär bara mer lidande som till slut blir ett destruktivt vanemönster. Du får till exempel en örfil som liten av någon du trodde du kunde lita på och sedan söker du kärlek i stormiga våldsrelationer för att lösa det såret. Men det leder ju troligtvis bara till fler besvikelser och mer sår som leder till fler besvikelser och ännu mer sår etc. Ingen kan lösa dina inre konflikter förutom du själv. Det är bara du som kan befria dig från ditt förflutna och dess rädslor.

För vissa funkar samtalsterapi. För andra en lång utlandsresa. För mig funkar Mindfulness där meditation är mitt kraftfullaste verktyg. Det tar tid men det funkar. Jag fick tipset en gång att visualisera att jag öppnar dörrar i meditationen för då öppnar jag dörrar in i mitt inre. Så det gör jag ofta, visualiserar hur jag går runt och öppnar dörrar med en nyckel. När jag går in i rummen är de tomma men jag öppnar dörrarna i alla fall och ställer dem på vid gavel. Väntar. Detta brukar resultera i en hel del Aha-upplevelser med tiden. Ofta flera veckor efteråt och när jag minst anar det. Aha-upplevelserna kommer ofta till mig när ett minne plötsligt kommer till ytan och som sedan sätts i direkt samband med nuet.

Jag kan fundera över mitt sätt i kärleksrelationer. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag tänker och känner som jag känner. Sedan som från ingenstans, så hoppar ett minne upp i huvudet. Något jag varit med om som liten som jag inte har tänkt på eller satt i samband med detta. Jag har aldrig förstått att där och då skapades en rädsla som påverkar mig än i dag i relationer. Men det var ju så länge sen ju, kan jag tänka. Kan det verkligen påverka mig och det som händer idag? Ja, det kan det oavsett hur länge sen det var eller hur liten jag var när det hände. Men nu när det minnet väl kommit till ytan så blir det lättare att se bildspåret som följde efteråt och alla händelser som format mig till där jag är idag. Då först förstår jag sambandet, ser alla delar och kan förlåta mig själv och släppa rädslan.

Det kan vara mycket omskakande att se sin egen psykologi så klart. Ibland blir jag arg på mig själv. Ibland blir jag ledsen. Ledsen för att andra gjorde som de gjorde mot mig men också ledsen för att jag pågrund utav det minnet har gett mig in i situationer eller relationer som inte varit bra för mig. Jag borde ha vetat bättre! Jag är ju äldre nu! Men efter den Aha-upplevelsen känner jag mig klarvaken och jag ser tydligt att jag tagit ett jättekliv framåt. Insikter är grunden för förståelse och jag måste ha förståelse för att kunna förlåta mig själv och för att släppa taget. En sådan här process kan vara lite påfrestande men är också mycket befriande. Det låter nog värre än vad det egentligen är. Oftast finner jag processen väldigt intressant bara! :-)

Fotot tillhör Cindy DigitalFantasyArt

Mindfulness är ett stort intresse för mig. Det handlar om att vara här och nu för då är man fullt närvarande i kropp och sinne. Då släpps alla rädslor och man känner sig fri. Motion är viktigt som vi alla vet. Vi behöver röra på oss. Egentligen gillar jag att träna så hårt att svetten riktigt flyter om mig för det känns som om man svettas ut slaggprodukter då. Man kan nästan svettas ur sig sina bekymmer. Men gym funkar tyvärr inte på mig som högsensitiv för jag upplevde det svårt att bevara lugnet när det är så mycket stressade människor runt omkring mig. Men jag ska försöka ta tag i att börja springa för det hade nog gjort gott.

Men för mig blir det i alla fall mest långpromenader då jag har hund. Det är mycket rogivande och jag ser fram emot att få frisk luft. Jag kan justera intensiteten på promenaden med att powerwalka eller lugnt strosa runt efter hur jag känner för dagen. Det känns tryggt då jag orkar mer eller mindre beroende på om jag är överstimulerad eller inte. När jag går så försöker jag utöva en gående meditation. Det gör jag genom att betrakta naturen, omgivningen och människorna jag möter. Jag lyssnar ofta på bra musik men ibland behöver öronen vila och då kan man också uppskatta omgivningens ljud mer. När jag går försöker jag att vara i ögonblicket, andas lugnt och djupt, känna hur fötterna går i marken, vara uppmärksam på min kropp. Jag kan också räkna träden, blommorna, människorna eller vad som helst. Huvudsaken är att jag sysselsätter mitt sinne så de befinner sig i nuet i promenaden.  Det gör mig lugn och i många fall riktigt tillfreds.

Jag älskar ju att fota och det är också ett bra sätt att vara närvarande i ögonblicket. Men det är lite bökigt att ta med sig kameran varje gång jag ska ut och gå så den senaste tiden har jag börjat fota i minnet kan man säga. Jag betraktar omgivningen på samma sätt som om jag hade med mig min kamera. Jag ser detaljerna runt min omgivning, koncentrerar mig på vad jag finner vackert och försöker hitta de vinklar som hade blivit bäst på kort. Mycket effektivt!

Det enda som kan vara frustrerande när man inte har med sig kameran på riktigt är ju att man faktiskt inte kan ta kort när man verkligen vill. Jag var ute och gick vid vattnet en dag när det var en fantastik solnedgång och jag kunde inte ens ta kort med mobilen för hade inte med den. Så det var lite tråkigt. Men samtidigt så visste jag ju det och uppskattade nog den solnedgången ännu mer just därför. Jag riktigt sög in alla detaljer och det blev ett fint minne. 

För mig handlar det först och främst om egentid. Jag kan inte få en ordentlig återhämtning om jag tvingas vara social samtidigt. Det är säkerligen helt individuellt men för mig funkar det bäst att vara själv. Återhämtning behöver jag när jag jobbat mycket, umgåtts i stökiga miljöer eller gjort något "nytt" dvs. något som inte tillhör vardagen som till exempel gått på fest, gått på kurs eller varit bortrest. Oavsett hur roligt något är, hur mycket jag än brinner för det så innebär mycket nya intryck en stor risk för överstimulering, och då måste jag vila för att komma i balans igen.

Om jag till exempel har varit på kurs en helg så försöker jag alltid planera in så att jag får en dag för mig själv innan jag börjar jobba igen. Huvudet och kroppen är ju fullproppad med information med allt som jag har sett, hört, känt, betraktat, analyserat etc. och detta behöver bearbetas innan jag kan ta in fler intryck. Det är ungefär samma sak som när man är proppmätt. Du behöver smälta maten först innan du kan äta mer.

Mina återhämtningsdagar kan nog upplevas som tråkiga för andra men det är som medicin för mig. Jag behöver ha det tyst och lugnt runt mig. Jag mediterar mycket och går långpromenader med hund, gärna i skogen. Jag lyssnar på musik och ser på gamla TV-serier eller filmer. Jag ser sällan på något nytt en återhämtningsdag för det blir ju nya intryck och då får hjärnan jobba igen vilket jag vill undvika. Ett Friends avsnitt jag sett hundra gånger förut passar därför perfekt för att komma ner i varv och bara få slappna av. Jag äter gott också, kryper ner i sängen och bara myser med min hund.

Jag tänker mycket också och går ofta igenom vad som hänt under exempelvis helgen. Det är ungefär som om du har sett en film som påverkade dig mycket. Negativt eller positivt. Då kanske du vill se om den så du "hänger" med i allt, för första gången du såg den var för överväldigande för dig. Så om jag t.ex. har varit på en stökig fest kvällen innan så går jag igenom festen i huvudet igen från början till slutet. Jag spolar framåt och bakåt, växlar mellan mina favoritscener och spolar förbi sådant som är tråkigt mellanspel och pausar om det är något jag vill "smälta" in och det är oftast det som var riktigt bra och får mig på gott humör att tänka på.

Jag undviker socialitet och kreativitet under återhämtning för meningen är att undvika stimuli så mycket som möjligt, även om det är roligt. Den enda kreativitet som kan ske under en återhämtningsdag är skrivandet. Då blir det mest i dagbokform eller som ett blogginlägg. Inga nya romaner alltså. Det är ifall jag känner att det är för mycket tankar som far runt och jag inte får någon ordning på dem. Att skriva en form av dagbok kan ge mig en bättre överblick av det hela. Så gör jag! :-)